Om oss

Jag heter Helén, är 51 år och för fyra år sedan klev jag upp i sadeln igen efter ett uppehåll på cirka 30 år. Jag tror nästan att det är ett av mina bästa beslut i livet då jag känner en otroligt samhörighet med min häst och det finns inget så rogivande, och på samma gång energigivande, som umgänget med honom och att bara ”hänga” i stallet. Jag kan helt ärligt säga att JAG ÄLSKAR HONOM…mer än vad han någonsin kan ana 🙂 En gång hästtjej – alltid hästtjej…tydligen.

Jag föddes in i en tennisfamilj och ridningen var därför inte ett helt självklart val som fritidssyssla. Mina föräldrar måste dock ha sett min passion för hästar redan som liten, och ställde därför upp som chaufförer så att jag fick möjlighet att rida flera gånger i veckan. Självklart stod en egen häst högst upp på önskelistan, men då detta inte var möjligt fick jag det som var näst bäst: en alldeles egen ”sågbockshäst”! Min pappa sågade ut ett hästhuvud som pryddes med en man av garn och fästes på en sågbock. Sadel syddes av mamma och stigbyglar, stigläder och ett träns inhandlades. Dessutom byggde pappa en box i garaget och inhandlade dessutom halm så att min ”häst” skulle ha det ombonat i boxen. Där började det…..

Under många år red jag flera gånger i veckan och sommaren var vikt till ridläger.Kom speciellt ihåg ett år då jag hade en shettis som kunde stanna från full galopp för minsta lilla grästuva…tror jag slog rekord i antal luftfärder den sommaren:-) I tonåren svalnade intresset något och när skolan och andra intressen (läs: killar) tog över, så slutade jag helt med ridningen.

Jag växte upp och fick en son med en funktionsnedsättning. En dag snubblade jag över en artikel där det beskrevs ridningens positiva inverkan på barn/ungdomar med liknande funktionsnedsättning som han har. ”Varför inte testa?” tänkte jag och tog upp saken med min man, som direkt var med på det. Om någon har tillbringat ett antal fredagskvällar i ett kallt ridhus, så är det inte så svårt att föreställa sig att jag ganska snart började fundera på varför det inte var jag som satt i den där sadeln.

Sagt och gjort; bokade in privatlektion med sonens tränare. Fick namnet på hästen och kollade in henne då jag ändå hade lite fjärilar i magen – det var ju länge sedan. En liten, söt madame som såg väldigt snäll ut. ”Perfekt”, tänkte jag.
Dagen kom när det var dags att sitta upp. Jag var före tränaren i stallet och gick in i stallängan där jag trodde hästen stod. Hittade ingen box med hennes namn, så frågade någon av tjejerna där. ”Nej, hon står i andra stallet”, sa de. Begav mig till det andra stallet, hittade rätt box och insåg att det var ingen liten söt ponny utan den tilltänkta hästen var typ 187 i mankhöjd! ”Aldrig”, tänkte jag ungefär samtidigt som tränaren kom. ”Är allt bra”, frågade hon. ”Nej”, svarade jag ”fatta hur stor hon är”!! Då fick jag till svar; ”Ja, är man stor måste man vara snäll. Ville du komma upp i sadeln igen eller hur var det?”. Där började min resa upp i sadeln igen…och visst hade tränaren rätt….

Jag tänkte att ridningen var som att kunna cykla. På något sätt trodde jag att det fanns i kroppen. Det visade sig att så var inte fallet. Jag hade blivit äldre och mer riskmedveten, och med det så stel och spände mig för minsta lilla. Min tränare, Jenny, hjälpte mig på ett fantastiskt sätt att komma över detta. Jag fortsatte på IM sportriders ridskola en gång i veckan i två år innan jag fick frågan om jag var intresserad av att rida en av min grannfrus islandshästar.

Jag hade endast lite erfarenhet av islandshästar – och då endast från turridning. Det verkade ju enkelt, tänkte jag och tackade glatt ja. Min tilltänkta islänning var Reykur – en stor, stark och lite envis valack – som mot alla odds direkt fångade mitt hjärta. Fick väldigt god hjälp av min grannfru i början och det gick väl hyfsat bra tyckte jag. Denna känsla ändrades snabbt när jag tog min första lektion för en tränare. Jag gick hem och grät och kände att jag inte kunde någonting – insåg då att jag kunde inte tänkt mer fel när jag trodde att det var lätt att rida en islänning. Det är verkligen inte lätt – men otroligt, fantastiskt roligt!

Reykur blev tillslut min – som en 50-års present av min käre make – i maj 2018 och även om det inte var ett helt självklart val, så kändes det så rätt i mitt hjärta. Jag var helt enkelt totalt förälskad i honom! I augusti 2018 blev han plötsligt väldigt sjuk och hela hösten gick åt till omvårdnad istället för ridträning. När han väl blev frisk, hade vi två olyckor där han ”lekte rodeo” med mig på våren 2019 – den första orsakade endast mjukdelsskador på mig, medan den senaste ledde till hjärnskakning och ridförbud i sex veckor. Det gjorde också att jag blev rädd – inte så mycket i huvudet som det kändes, men i mitt kroppsminne och det ställde till bekymmer.

När det var dags för mig att börja rida igen i juli 2019, så blev Reykur sjuk igen med hosta, snuva och andningssvårigheter. Jag insåg att det skulle bli ytterligare en höst med massor av omvårdnad och jag kände att motivationen tröt. Då fick jag tipset av min tränare Åsa Justad om en helgkurs i Relationsbaserad träning.

Sagt och gjort…jag anmälde mig och den helgen blev för mig en riktig ”AHA-upplevelse”. Jag har tidigare fått höra att jag måste bli tuffare och att jag ska använda spö’t mycket mer ordentligt när han inte gör som jag vill. Detta gnagde i mig då det inte kändes om att det passar min personlighet och jag upplevde att när jag försökte, så hade det ingen – eller kanske t.o.m. motsatt – effekt på Reykur. Jag funderade på om det verkligen inte fanns ett annat sätt. Här hittade jag det plötsligt….

När jag skriver det här har jag och Reykur tränat belöningsbaserat i 2,5 månader och det känns nästan som att jag har fått en helt ny häst. Han är så duktig och dessutom verkar det som att han tycker att det är väldigt roligt. Mitt största bekymmer just nu är att få ut honom ur paddocken när det är slut på träningen 🙂

Jag har under hösten haft väldigt bra hjälp och ett gott stöd av Anne Dirksen på Relationsträning (www.relationstraning.se) och under våren 2020 kommer Rekur och jag att gå deras vägledningstermin. Det är bland annat detta ni kommer att få följa i min blogg. Jag hoppas att kunna ge någon som, precis som jag, är intresserad av ett annat förhållningssätt till våra älskade hästar, inspiration och lite nya idéer hur man kan träna. Därmed verkligen inte sagt att jag och Reykur är fullärda – vi är nybörjare på det här – men jag har både tron och viljan att detta är ett sätt som passar både mig och min häst.

Själv tycker jag att det ska bli väldigt spännande att få följa vår resa tillsammans. Hoppas att du tycker likadant!

Hälsningar,

Helén & Reykur
December 2019

PS Hur gick det då förresten för min son? Jo, hästarna har haft en fantastiskt inverkan på honom och hans funktionsnedsättning. Det är nästan magiskt! Han är fantastiskt duktig och ibland känns det som att han har ett sjätte sinne och kan läsa av hästarna på ett helt unikt sätt. Han har idag en sköthäst och utbildar sig till stordjursskötare med målet att arbeta i ett kostall.

---