Att sitta upp från pall

Idag vaknade vi – återigen – till ett vintervitt Skåne, och ikväll var det SÅ isande kallt. Det blåser alltid här i Skåne och vår paddock ligger mitt i vindhålet. Trots det så bestämde jag och Linus (vår son) oss för att köra ett träningspass med våra hästar. Mitt fokus idag var att Reykur skulle lyfta bakbenen när vi gick över bommar och jag ville återigen testa om han skulle tycka att det var OK att jag sitter upp från pall.
Han har inte riktigt blivit vän med pallen. Han är superduktig – följer mig fram och när jag går upp på pallen, så går han och ställer sig i position. Först stannar han med huvudet ungefär vid min mage, så då får han klick + godis och sedan ber jag honom gå lite framåt och det funkar jättebra. När han har hamnat i rätt läge, så klickar jag och belönar först rikligt så att han ska känna att han har gjort rätt och att han känner sig trygg i positionen.
Därefter börjar jag att belasta sadeln. Hänger mig över hans rygg eller kanske sätter en fot i stigbygeln. Allt följt av klick + godis. Vi har tränat detta ganska mycket men har har hittills inte riktigt känt sig trygg med att jag får sitta upp.
MEN idag hände det 🙂 Min fine kille!!!
Jag satt upp och vi tog en ganska kort ridpass på 15 min, men det var ju inte det som var i fokus.
SÅ härligt och plötsligt kändes den där isande vinden inte riktigt så kall längre 🙂

Ett vanligt träningspass från marken

Igår var det dags för ett pass från marken. Ofta har jag en plan vilka övningar/lekar vi ska göra när vi tränar, men ibland ändrar jag dem när jag kommer till stallet. Allt beror på hur jag känner att Reykur är i form – ibland är han väldigt lekfull eller jag känner att han faktiskt kan tycka det är kul att träna lite ridning:-)
Igår gjorde vi faktiskt alla tre övningar som jag hade tänkt – helt enkelt för att det kändes som att det passade på Reykurs och min dagsform. Det visade sig vara helt rätt, eftersom han var superduktig. Så här såg vårt pass ut igår:
1. Vi övar på att stå stilla på mattan och att få till s.k. crunches, dvs att han viktar bakåt (utan att flytta hovarna bakåt) och lyfter upp ryggen. Det har varit svårt för honom, men nu har han blivit superduktig på att stå stilla och igår tyckte jag mig ana en pytteliten crunch!! WOHO….en bit på väg. Reykur älskar sin gympamatta så till den milda grad att jag får ta ut den ur paddocken när vi ska göra andra övningar 🙂
2. Jag har lärt Reykur att ”dutta” på saker och här kastar jag hans leksak – en egentillverkad pyramid tillverkad av trädgårdsslang och balband – som han sedan följer för att ”dutta” på. Nästa steg är att jag vill försöka träna honom att plocka upp den och komma med den till mig. Vi har en liten bit kvar, men vi kämpar på 🙂
Nackdelen att lära honom att ”dutta” på saker har jag insett är att det har blivit svårare att använda koner 🙂 De är som en magnet för honom 🙂
3. Vi har tränat supermycket på omvänd rundkorall med target och det är han riktigt duktig på. Däremot får vi bara till skritt i olika tempo, men jag har inte fått till traven och det vill jag utforska vidare. Testade att ta en långpisk och fäste ett örngott i ena änden. Det blev lite för tungt egentligen, men jag tänkte att vi testar iallafall. Det funkade OK – fick iallafall till lite mer energi, så jag känner att vi kämpar vidare med detta. Möjligtvis får jag nog stabilisera yttersta delen av min lååååååånga target!?!?

Att lyssna till sitt hjärta

En skillnad som jag upplevt sedan jag började träna relationsbaserat med Reykur, är att jag nu är mycket mer uppmärksam på hans beteende. Jag märker också mycket snabbare när något inte riktigt är som det ska. Ibland funderar jag på om jag övertolkar, men så inser jag att…nej, jag har nog ganska rätt (för det mesta iallafall :-)….). Jag märker väldigt tidigt när Reykur inte är helt 100% i sinnet eller kroppen. Jag har spenderat SÅ mycket tid med honom de senaste 3,5 åren så det vore ju egentligen konstigt annars, men jag tror också att jag är öppen för att se och känna.
T.ex. har jag lärt mig (den hårda vägen!) att han har det VÄLDIGT kämpigt vid pälsfällning-/sättning. Han börjar nafsa efter mig och markerar väldigt tydligt antingen att ryktborsten är för hård (får verkligen bara använda den som är supermjuk) eller att han inte vill att jag sitter i sadeln – då nafsar han mig i höger fot. Det beteendet kommer bara helt plötsligt, men är väldigt tydligt och nu när jag vet vad det beror på så kan jag också göra något åt det 🙂
Tidigare trodde man att det berodde på B-vitaminbrist, men forskningen visar istället att det är bland annat proteinbrist som gör att vissa hästar har det väldigt kämpigt under dessa perioder. En del får t.o.m. känslan av att hela huden blir som ett enda stort blåmärke. Jag kan tänka mig att Reykur är en av dessa då jag knappt får röra honom.
För ca 10 dagar sedan så kom beteendet plötsligt igen. Jag tyckte att det var tidigt för pälsfällning men beteendet var så tydligt (& mycket riktigt så har han börjat fälla nu!) Vi provade att rida ut, men jag kände direkt att något inte stämde – Reykur tog bettet och drog upp huvudet. Det brukar han aldrig göra. Jag kände att han var väldigt orolig hela turen, men det funkade ändå ganska OK genom att jag lät honom äta gräs längs vägkanten ett antal gånger för att få ner stressnivån. Dagen efter bestämde jag mig för att promenera en bit tillsammans med min kompis på häst, sitta upp när Reykur kändes OK med det och därefter rida hem. Så fort jag satt upp och försökte få honom framåt lite, så började han nafsa på min högerfot. Jag fick honom att gå litegrand, men till slut hoppade jag av och promenerade. Bestämde mig för att hoppa upp istället när vi vände för att gå hemåt – det brukar funka – men jag hann inte mer än upp i sadeln innan han började nafsa. Då hoppade jag av igen och gick hem. Sedan åkte jag och köpte tillskottet Microvital från St Hippolyt. Det har funkat varje gång sedan jag upptäckte detta. Det verkar som att det blir precis den boost han behöver, för idag fick jag sitta upp igen för ett ridpass i paddocken 🙂 Mitt hjärta!
Det känns väldigt bra för mig att jag ”vågar” lyssna in vad han försöker tala om för mig och jag tror att det gör SÅ stor skillnad vi vår relation. Han vet att jag inte går över hans gränser.
Under de dagar som han inte mådde så bra, så övade vi istället på andra saker t.ex. leka med godisbollen, stå på mattan eller tömkörning. De sakerna behöver vi också öva på så det är bra övning det med 🙂

När livet kommer emellan

December 2020 har varit en tuff månad. Av många anledningar. Så klart påverkar den rådande pandemin och jag saknar de vanliga sociala kontakterna. Egentligen inte de man skulle kunna tänka, såsom t.ex Nyårsfest med vänner eller liknande, utan mer de vardagliga som fikasnacket med kollegorna eller en tjejmiddag. Men vi har bestämt oss för att härda ut så det är ju bara att gilla läget. Vardagen här på landet med djuren, fortsätter ju ändå och det är jag SÅ tacksam för.
Däremot har december varit tuff för oss som djurägare 😦 Vår minste vovve drabbades av kollapsat luftrör och fick genomgå en komplicerad operation i mitten av december. Det var mentalt jobbigt men operationen gick bra och när veterinären ringde då Sigge låg på uppvak, kände vi att vi kunde andas ut. Tyvärr lyckades han få dels bakterier ner i luftvägarna OCH kennelhosta under de 2 dygn som han låg kvar på Evidensia i Helsingborg. Det gjorde att han blev akut sjuk en vecka efter hemkomst och vi fick åka i ilfart till Helsingborg igen – en resa på nästan 2 timmar. Han var så dålig i bilen på vägen dit att vi nästan trodde att vi skulle förlora honom. De lyckades häva det och efter ytterligare en natt på djursjukhuset fick kan komma hem igen med mediciner. Nu mår han mycket bättre och vi har också fått OK på att operationen var lyckad. Det beskedet kändes underbart!!!
Ungefär i samma veva, kopplade vi på transporten lastade in Reykur och begav oss till Evidensia i Helsingborg IGEN. Denna gång för att starta immunterapi mot Reykurs mögelallergi. Jag kände mig väldigt stressad då jag hade märkt att Reykur dagarna innan började snora igen och jag var SÅ rädd att vi skulle behöva vänta med att påbörja medicineringen, men jag lyckades häva även det och nu har vi påbörjat immunterapin. Det innebär att jag ska ge honom en spruta var 14:e dag de först månaderna, för att sedan gå över till en spruta/månad. Jag fick testa att göra det själv när vi var i Helsingborg och kan säga att jag kände mig SÅ stolt över min fine kille som stod helt lugnt och fint!!! Juldagen gav jag honom andra sprutan här hemma i stallet och även då gick allt helt lugnt till. Jag visade honom sprutan, berättade vad jag skulle göra och vips….så var det klart! Mitt hjärta 🙂 Det är fantastiskt att ha en klickertränad häst – framför allt i situationer som dessa 🙂
Nu håller vi alla tummar och tår att detta verkligen hjälper. Resultat ser vi först i sommar/höst då jag hoppas att han inte blir sjuk igen….alternativt får mycket mildare symptom….

Dags att testa bettlöst

Idag kände jag att det var dags….dags att testa bettlöst 🙂 Jag har funderat ett tag på det, men inte riktigt vågat trots att jag har känt att Reykur (som är känslig i munnen ) förmodligen skulle gilla det. Idag kände jag dock att det var dags. Passade på när jag skulle ha lektion med Louise – det kändes tryggt och bra. Reykur kändes pigg och glad och jag kände mig lugn och förväntansfull, så förutsättningarna var toppen 🙂 Jag har ett Micklemträns så i princip skulle jag kunna ha dubbla tyglar, dvs ha en uppsättning fäst i bettet och en uppsättning fäst i ringarna på sidan. Kände dock inte att jag behövde det idag, utan ville testa ”på riktigt”. Sagt och gjort….jag tog av bettet helt och fäste tyglarna i sidoringarna.
Jag tänkte kanske att Reykur inte skulle fatta riktigt i början, men det gick så bra. Han lyssnade toppen på mina hjälper och var mjuk och smidig. Vi testade att rida bana runt koner och sedan testade jag att göra framdelsvändning. Där går det väldigt lätt för honom att vända för höger skänkel, men vänster är svårare. Han är SÅ stel i vänster sida så det måste jag verkligen fortsätta träna. Louise tipsade mig dock att hålla kvar när han stretade emot åt höger. Så fort han slappnade av och börjde böja sig mot vänster, så belönade jag honom. Till slut så lyckades vi 🙂
Han är så duktig mitt älskade hjärta.
För ett år sedan skulle jag faktiskt inte kunna drömma om att vi skulle kunna göra det vi gjorde idag. Det känns så cool att faktiskt ha fått resultat av alla timmar som vi har slitit tillsammans.

Rörelseglädje ger delad glädje

Igår gjorde vi en uteritt där jag bitvis kände att jag kanske hade gått över Reykurs gräns just den dagen. Det gick absolut OK – inga incidenter eller så – men inte så mycket mer än så. Jag kände inte den där riktiga glädjen i Reykur. Tvärtom så kände jag att han var ganska spänd och ”på”. Jag fick hoppa av två gånger och gå bitvis. När jag satt upp, så signalerade han flera gånger genom att nudda min fot. Jag tolkade det som att han egentligen inte ville ha mig där uppe i sadeln. När jag kom hem funderade jag mycket på varför det blev så. Den enda förklaringen jag hittade var att jag faktiskt hade gått över hans trygghetsgräns just den dagen och att han inte var bekväm i kroppen bl.a. genom att han inte mår bra av pälssättningen. Det kändes inte bra 😦
Därför var fokus idag på att få ett träningspass med GLÄDJE. Jag och min kompis Rosie bestämde oss för att träna våra hästar var för sig, men att hjälpa varandra. Det är SÅ kul när man har någon att träna och diskutera tillsammans med – helt ovärderligt tycker jag 🙂 För mig blir just det viktigare och viktigare märker jag…
Vi började med Reykur. Han är van vid både pilatesbollen och poolnoodle, så jag testade att börja med dessa så att han skulle känna igen sig. Det gick SÅ bra! Han har inte riktigt fattat det där med poolnoodle innan, men idag kunde man verkligen se att han försökte få upp knäna för att nudda den 🙂 Pilatesbollen älskar han att springa efter, och idag kunde jag också känna att han själv försökte puffa iväg den. SÅ kul!
Sedan var det dags för den raka omvända rundkorallen för första gången. Jag har testat omvänd rundkorall tidigare med honom och han är superduktig i olika tempo skritt, men jag får inte upp honom i trav när den är rund. Därför var det idag spännande att se om detta skulle funka. Och som det gjorde 🙂
Jag testade första att leda honom med en target, men ganska snart så insåg jag att han fattade galoppen (….eller ja…snarare traven 🙂 ….) så jag tog bort targeten och försökte bara att själv vara entusiastisk och heja fram honom. Han verkade tycka att det var SÅ kul!
Därefter var det dags för Rosies gulliga Smaetla att testa och det gick minst lika bra!!!
Vilka smarta hästar vi har 🙂

”Respektera din hästs NEJ, så får du mer JA”

Detta är ett citat från kursen Relationsbaserad Hästträning som jag följer på distans. Det låter kanske lite märkligt – det funderade t.o.m. jag över i början – men det stämmer faktiskt! Jag känner ibland att det är väldigt lätt att ifrågasätta eller kritisera mitt sätt att träna då det är en metod som TAR TID. Jag har valt att börja från grunden genom att först läsa på mycket och sedan verkligen ta det steg för steg. Förstår fullt ut att det kanske inte ser så ”coolt” ut när man låter hästen stå stilla på en IKEA gympamatta, låter honom följa en pinne med en boll på i maklig skritt eller hoppar av mitt i en uteritt bara för att promenera en bit 🙂 men jag ser det som ett stort puzzel. Allt hänger ihop och jag har en tanke med (nästan – jag är ju bara mänsklig 🙂 ….) allt jag gör tillsammans med Reykur!
Det jag har fått uppleva att ju mer jag har lyssnat in honom desto mer lyhörd har han blivit och intresserad av att försöka olika saker. Jag upplever på riktigt att han tycker att det är SÅ kul att träna och han vill sällan avsluta ett träningspass.
Vad innebär det för mig då? Jo, ibland har jag en tanke om att vi ska träna t.ex. övergångar skritt, trav, tölt men sedan inser jag att idag är ingen bra dag för ridning om man frågar Reykur. Då väljer jag att inte rida den dagen, men genomför ändå vårt pass och försöker välja lite konditionsövningar. Det brukar aldrig vara ett problem. Det innebär också att jag ännu inte far fram i full galopp på ovalbanan. Det har jag en önskan om att få göra och få känna vinden susa, men känner mig också helt trygg med att det KOMMER vi att få göra….jag vet bara idag inte hur lång tid det tar, men den spelar faktiskt ingen roll.
Nu har jag personligen också kommit så långt, att jag inte längre känner stress över att han inte blir riden just den dagen. Jag vet att han kommer tacka ja en annan dag och den dagen han gör det, så brukar våra ridpass bli SÅ mycket bättre 🙂
För mig är detta sätt att samarbeta med Reykur den självklara vägen framåt för oss två. Det har varit en bitvis tuff resa, men egentligen har jag aldrig tvivlat då jag hela tiden har sett sådana otroliga framsteg tillsammans med min häst. Ibland känns det nästan som magic 🙂 Han känns idag som en väldigt glad och nyfiken häst.
Vi är långt ifrån klara och om man ser på det med traditionella ögon kan man säkert tycka att det är märkligt, men sätter man på sig lite mer sympatiska och djuretiska glasögon – ja, då har vi två kommit SÅ otroligt långt på SÅ kort tid. Det är jag SÅÅÅÅÅÅ stolt över!

SONY DSC

Balansera egna värderingar med yttre påverkan

I helgen red jag och sonen ut för första gången tillsammans med hans nya häst Lótus. Vi valde en lite kortare runda – ca 30 minuter – och jag lät dem styra tempot. Hans häst är en 7-årig valack som inte har blivit så mycket riden de senaste åren. Det är en lugn och trygg kille, men samtidigt väldigt nyfiken och såklart lite osäker i vissa situationer – han behöver helt enkelt lära sig 🙂 Uteritten gick toppenbra och Lótus (sonens häst) valde t.o.m. att gå först under vissa sträckor. Min Reykur är cool, blir inte rädd för mycket och är ett bra sällskap när man ska ta en runda för första gången.
Innan vi köpte Lótus hade vi flera diskussioner i familjen om hur han skulle ”uppfostras”/tränas. Jag har ju, som bekant, valt att träna Reykur belöningsbaserat men min son känner inte att det är ett sätt som skulle funka för honom. Helt ärligt tror jag kanske att det skulle vara för komplicerat för honom just nu. Därmed inte sagt att han sköter/tränar sin häst på ett schysst sätt. Våra diskussioner landade till slut i att han ska få friheten att träna sin häst på sitt sätt men att jag, då och då, kan få ge lite vägledning utan att tvinga att han måste följa det. Däremot har jag sagt absolut NEJ till att t.ex. hetsa hästen att springa i longeringen med diverse ”verktyg” och då har jag rätt att gå in och säga stopp.
Jag försöker verkligen respektera hans sätt att träna sin häst och tänker att det gör att han växer. Samtidigt har jag så svårt att hålla tyst när jag ser uppenbara saker som skulle kunna funka SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ mycket bättre genom att anamma bara pyttelite belöningsbaserad träning. Ett exempel är tränsning där Lótus verkligen inte vill och det är verkligen svårt för min son att tränsa honom. Jag tänker – och försöker förmedla – att genom tålamod och att ta det lugnt så kommer det att gå bra, men samtidigt så får han input från andra att det bara är ”trams” och det är bara att ignorera.
Då har jag väldigt svårt att hålla tyst – jag får verkligen bita mig i tungan och tänka att ”nästa gång kan jag visa ett annat sätt”!
Därför var Maria Bengtsson Yttermyrs inlägg i FB-gruppen Relationsbaserad hästträning, så mitt i prick för mig häromveckan. Hon skrev att man måste låta barnen göra sina egna resor, att det är alldeles för svårt att kräva att det ska gå emot strömmen och istället bör man vara en förebild och ett bollplank. Precis de orden behövde jag där och då!!! Det är ju SÅ sant! Även om det är svårt, så måste man ha tålamod och känna sig trygg i att det resultat jag visar med min häst kan faktiskt förändra världen 🙂 Tusen tack Maria!

Dags att träna mig själv

Jag lägger ner mycket tid och tankar på att försöka träna Reykur på ett bra och hållbart (& roligt – både för honom och mig) sätt. Så klart tar det mycket tid och kraft, så ibland slarvar jag lite med min egen träning – inte bra! Innan Corona, så gick jag till gymet två gånger i veckan. Passade på när där inte var så mycket människor, vid 7 på morgonen innan jobbet. Det funkade utmärkt – lugnt och skönt. Bara jag och några pensionärer 🙂 Nu har jag jobbat mestadels hemma sedan mitten av mars, och då har det blivit lite si och så med träningen. Dags att göra något åt det alltså 🙂
På helgträffen i kursen Relationsbaserad hästträning, så hade vi några pass med Amanda – fysioterapeut och equiterapeut som driver Rörelsesmart friskvård i Trosa. Det var riktigt bra och vi fick bland annat prova en speciell jacka där man väldigt bra kan se hur balanserat (…eller kanske INTE i mitt fall) man sitter på hästen. Jag upptäckte att jag lutar överkroppen åt höger vilket är min starka sida. SÅ bra att få bli medveten om hur man sitter med hjälp av en så enkel metod!
Amanda har hakat vidare på vårt intresse av träning för ryttare och idag var det dags för första lektionen on-line. SÅ himla smart – inte minst så här i Corona tider. Temat idag var rakriktning och med små, små rörelser blev det ett riktigt bra träningspass. Jag blev både varm och trött 🙂
Det känns verkligen som en nyttig och användbar träning. Egentligen är den nyttig för alla – inte bara oss ryttare 🙂

Crunches – bra gympa för hästen

Reykur och jag kämpar, sedan ett tag tillbaka, för att få till s.k. ”crunches”. Det innebär att han ska vikta bakåt utan att för den delen ta ett steg bakåt. På så sätt så höjer han ryggen och det tränar alla småmuskler som är viktiga när han ska bära upp mig som ryttare.
Det är svårt att få till det tycker jag och försöker ta det i små, små steg. Har fått tipset att det kan vara enklare om de kan stå med frambenen på något. Tanken är att vi ska bygga en liten platå av en lastpall, men fram tills vi har hunnit med det så använder jag mig av IKEA mattan som jag viker så att det blir två delar uppvikta – den ena i flera lager alltså. Sedan har jag lärt Reykur att gå upp och stå med frambenen på delen men flera lager. Han börjar bli riktigt duktig på det, men vi har en bit kvar innan vi får till riktiga crunches. Lyckades få till en film idag, men naturligtvis dog batteriet i mobilen innan vi var klara 🙂 Oh well…fick med en bit iallafall!
Tycker det är SÅ kul med IKEA mattan som redskap i träningen. Ibland undrar jag i mitt stilla sinne om IKEA har koll på hur vi använder mattan 🙂 Det är verkligen bästa kvalitetstesten när Reykur bestämmer sig för att testa hur tålig mattan är för skrapande hovar – med skor 🙂