Idag var planen att jag skulle träna travövergångar och halvhalter i paddocken med Reykur, men när jag kom till stallet och tog in honom idag insåg jag ganska snart att det var INTE hans plan. De senaste gångerna vi har ridit ut eller tränat i paddocken, så har det gått SÅ bra och jag har känt att vi har haft ett fantastiskt samarbete. Idag var min känsla precis tvärtom.
Skillnaden är att vi idag har stängt till eftermiddagsbetet som de brukar rusa ut på när vi öppnar grinden vid 14:30 varje dag. Anledningen är dels att det börjar komma för mycket gräs, men också för att Reykur har börjat visa symptom på allergi efter att ha gått i den hagen.
Hästarna verkade INTE nöjda med vårt beslut och har stått och hängt vid tråden ut mot hagen hela dagen idag!
När jag kom och tog in honom, så märkte jag direkt att han inte var tillfreds med livet. Han steppade runt – vilket han inte brukar göra – och nafsade efter mig. När jag försökte ge honom lite hösilage, så sparkade han bara iväg det. Likadant gjorde han med sin bytta med mash – som han normalt brukar gilla. Det blåser mycket här idag och han reagerade på minsta lilla ljud – något som han heller inte brukar göra direkt när vi är i stallet.
Jag testade att plocka fram hans älskade gympamatta för att se om jag kunde få honom att lugna sig lite och få kontakt med honom. Han utförde övningarna precis som han skulle – han kan dem nu – men jag kände ändå inte att han lugnade sig. Han hade helt enkelt inte fokus på mig/oss.
Till slut insåg jag att idag är inte en bra dag för ett träningspass, så det var bara att släppa ut honom i hagen igen.
Innan jag började med relationsbaserad träning, så hade jag genomfört träningspasset. Idag väljer jag att inte göra det. Det är svårt men jag vet att det ger mig SÅ mycket på pluskontot och det kommer snart ett bra pass igen. Jag har valt den här vägen och det valet har hjälpt mig SÅ otroligt mycket framåt med min fine Reykur, så då vill jag stå fast vid det och känna mig trygg med att det kommer en bra dag snart igen.
Så klart finns det en inre stress/frustration över att inte få rida idag – framförallt nu när gräset växer – men det är som det är. Hade det varit så här varje dag när jag kom för att träna, så hade det nog känts jobbigare, men de allra flesta gånger så tackar han gladeligen JA när jag kommer. Det har gjort det så mycket enklare att faktiskt acceptera och respektera hans NEJ när det kommer – som idag!
Vi tar nya tag imorgon…..mitt hjärta och jag…..
Att hantera gräset vid uteritt/promenad
Reykur är ca 410 muskler, jag är ca 50 kg muskler blandat med lite annat 🙂 Utgången vid en dragkamp om det smaskiga gräset som börjar komma i vägkanten, är given…..jag har INGEN möjlighet att hålla emot om Reykur bestämmer sig för att han vill ha gräset i kanten. Tvärtom så flyger jag med som en liten vante 🙂
Därför vill jag skapa ett lugn kring det här med gräset. Jag vill kunna ha lugna och trivsamma uteritter och promenader….både för mig och Reykur. Lösningen för oss tror jag är den s.k. ”gräsutmaningen” som innebär att han FÅR äta gräs…men inte hela tiden och det ska vara en överenskomst mellan oss när han får eller inte får göra det. En sådan överenskomst ger mig ett lugn då jag känner att jag inte behöver kämpa som en galning för att hålla emot, och ett lugn för Reykur eftersom han förstår att han kommer få äta gräs…det tar inte slut 🙂
Förra sommaren var första gången vi började träna på detta sätt och i slutet av sommaren var Reykur SÅ duktig och vi hade härliga stunder ute i naturen. Lugnt och stressfritt 🙂
Idag var första gången i år som vi tog en promenad tillsammans med min son och hans häst Lótus. På vägen ut från stallet, gick det SÅ bra. Reykur verkade lugn och trygg och han lyssnade jättebra när jag sa ”Varsågod” och likadant när jag räknade ner ”3-2-1-kom”.
Stolt över min superduktige häst, fortsatte vi muntert promenaden.
Sedan kom vi halvvägs och skulle bege oss tillbaka till stallet. HA….där fick jag för min stolthet 🙂
Nu såg han helt plötsligt smaskiga grästuvor ÖVERALLT och jag fick kämpa som ett djur för att han inte skulle dra med mig hit och dit 🙂
Oh well….det var väl bara ett kvitto dels på att jag blev lite för överentusiastisk och pressade honom lite för långt OCH att jag behöver träna detta igen för att friska upp hans minne.
På vägen hann vi iaf med att backa i backe….superbra träning för bakbenen. Det fixade min fine kille toppenbra!
Att våga träna för tränare
Sedan ett tag tillbaka har jag varit lite nyfiken på hur det skulle vara att träna för någon som inte jobbar relationsbaserat, men som är specialist på Islandshästen och hur man ska få till de olika g¨ångarterna. Jag upplever att Reykur är VÄLDIGT känslig för minsta lilla eller viktförändring som jag gör, och det gör ridningen utmanande och intressant. Jag försöker läsa på jättemycket och ta in all information som jag bara kan, men sedan ska det omsättas till praktik. Inte lika lätt!
Jag har två superbra tränare – Anne på distans och Louise som kommer ut en gång/månad. Nu hade jag bokat in mig på en lektion med Mette Lind Lundberg – en duktig ”traditionell” Islandstränare. Dels för att jag var nyfiken hur det funkar tillsammans med mitt sätt att träna, men också för att bli en del av ”gänget” som rider tillsammans här i närheten. Det sociala samspelet med andra hästägare tycker jag också är viktigt och ger inspiration/motivation, men jag har känt mig ganska ensam.
För säkerhets skull så kontaktade jag tränaren Mette innan för att kolla om hon tyckte det var OK med min klickerträning och om hon var öppen för att testa en träning med oss. Det ville hon gärna och berättade att hon var nyfiken på just klickerträning!
Dagen började bra: jag kände mig lugn och förväntansfull, solen sken och Reykur kändes glad och harmonisk. Jag och min stallkompis Rosie åkte tillsammans då hon också skulle träna. Lastningen gick som en dans – tror inte den tog mer än 2 minuter 🙂
När vi kom fram lastade vi av Rosies häst då de var först på tur, och jag serverade Reykur hans lunchhö. När Rosie gick iväg med sin Smaetla, så blev Reykur plötsligt orolig så till slut beslutade jag mig för att lasta av även honom. Då lugnade han sig direkt:-) Vi promenerade bort till paddocken och så fick han njuta av lite nytt gräs i anslutning till paddocken medan Rosie och Smaetla tränade.
Precis när det var dags för mig och Reykur att göra entré så öppnade sig himlen och det började ösregna och blåsa. Dessutom sprang där en hund fram och tillbaka längs staketet vid paddocken. Den ultimata miljöträningen alltså 🙂
Han var SÅ duktig!! Mitt mål var att denna första gång åtminstone klara 15 min av 45 min lektionen – det sa jag också till Mette – men vi klarade hela lektionen på 45 minuter galant!! Vi övade på att få en lugn trav där Reykur behåller en fin form. Mette rekommenderade mig att börja öva detta på volt då Reykur drar upp huvudet och blir väldigt starkt ibland när vi går upp i trav på rakt spår. Sedan övade vi på halvhalt. Det är något som jag tycker att man har hört till leda under alla år i ridskola, men trots att jag vet hur det ska göras i teorin så har jag inte riktigt fått kläm på praktiken. Men det har jag nu… 🙂
Vi avslutade med att Reykur fick visa sin senaste favvo-övning….att gå i sidledes vid staketet 🙂
SÅ stolt över min fine kille!!!
Lastning med hjälp av kärlek, klicker & godis
I början när jag precis hade köpt Reykur, så var lastning en av de saker som jag verkligen drog mig för. Det kändes som en kamp varje gång – som jag oftast förlorade. Det tog en evinnerlig tid att få på honom på transporten och vi var tvungen att vara minst tre personer för att klara det. Jag fick använda mig av en särskild lastningsgrimma som ger extra tryck på nosryggen om han inte gick framåt 😦 Till det använde jag också en longerlina att lägga bakom rumpan på honom och ett spö fanns alltid till hands 😦 Reykur är väldigt stark och inte sällan flög jag som en ”vante” om han vände den sidan till.
Det här är verkligen en av sakerna som har förändrats totalt sedan jag började träna med positiv förstärkning och klicker för 1,5 år sedan. Idag kan jag lasta honom själv 🙂 Utan stress, press, frustration – varken hos honom eller mig – och ingen känsla av misslyckande.
Då han har varit så mycket sjuk med många färder till veterinären i Helsingborg, kan man tänka att han verkligen INTE skulle vilja gå på transporten. Turerna till veterinären med obehagliga undersökningar är ju i princip de enda vi har gjort de senaste åren 😦
Därför känner jag mig SÅ stolt över mitt fina hjärta när vi idag – efter att inte ha lastat på 4 månader – körde lite lastningsträning. Förhållandena var inte perfekta med mycket vind, men han fixade det SÅ bra. Han valde att gå upp på lemmen lite från sidan, men det brydde jag mig inte så mycket om eftersom han gick på så lugnt och fint. Den var mer stabil där än precis där man brukar gå på, så egentligen var det ju ett smart val av Reykur 🙂
I början när vi tränade lastning, så använde jag mig av en target som underlättade för honom. Det känner jag inte riktigt att jag behöver längre, men det har absolut varit till hjälp i början!
Ibland är det nästan så att jag själv blir förvånad över hur långt vi har kommit på relativt kort tid. Det är fantastiskt!!! Heja oss!!!
Att hantera ”läskiga hörnan”
Reykur har en hörna på paddocken som han inte känner sig riktig bekväm i – framför allt när det är mörkt. Det är i den del av paddocken som vetter ut mot angränsande åker, och förmodligen rör där sig ett antal djur som jag inte riktigt ser i mörkret men som han registrerar. Antingen ser han dem eller så hör han dem. När vi går eller rider i paddocken, så vill han alltid stanna upp här och bara stå och lyssna/kolla. Jag låter honom göra så ett tag, och sedan försöker jag få honom att gå vidare genom att behålla mitt eget lugn och prata lugnt med honom.
Fick ett tips av min tränare Anne att prova att lägga hans älskade gympamatta just i läskiga hörnet för att se vilken effekt det skulle ha. Just gympamattan är hans favorit och den är nästan som en magnet så till den milda grad att jag får ta bort den ur paddocken när vi inte ska träna med den 🙂 För säkerhets skull så la jag en bom över den så att den inte skulle lyftas av en eventuell vindpust – kändes inte så säkert framför allt när min plan var att sitta på ryggen 🙂
Mycket riktigt så fungerade den som den magnet som den brukar göra 🙂 Jag lät honom gå dit, gå upp på mattan och sedan stod vi och spanade ut i mörkret en stund. Därefter var han OK med att gå vidare…..för att sedan strax återvända till mattan….
Det var första gången vi testade detta så för min del var det helt OK. Dessutom var den 2:a gången jag red i vår nya barbackapad, i vilken jag kände att min balans har lite till över att önska, som Reykur tyckte var lite ”skum” så jag var väldigt förlåtande med var han ville gå.
Att ge en spruta i lugn och ro
Kring jul påbörjade jag immunterapi på Reykur för att se om det kan hjälpa honom att inte bli så sjuk på sensommaren. Vi tror att det beror på hans svåra allergi mot mögel och hoppas därför att immunterapi kan hjälpa. Det innebär att jag i början måste ge honom en spruta var 14:e dag, sedan utökas det till var tredje vecka och till slut räcker det en gång i månaden. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle fungera om jag skulle behöva åka till veterinären varje gång för att göra detta, så det var bara för mig att lära mig att själv ge honom injektionerna.
Vid dessa tillfällen, bland annat, är jag SÅ otroligt tacksam att jag har en klickerklok häst 🙂 Det gör svåra moment – som detta faktiskt är för det flesta hästar/hästägare – betydligt enklare. Det är svårt nog som det är att behöva sticka sin häst och har man då dessutom en häst som ”hoppar rundor” när man ska försöka göra det – ja, då är det inte så kul.
Jag är noga med att alltid göra det när det är lugnt och stilla i stallet. Reykur får vara lös så att han kan gå därifrån om det inte känns bra. Jag upplever dock att han alltid är mindre stressad när han får vara lös. Jag lägger fram IKEAs gympamatta som Reykur är van vid och verkligen gillar. Tänker att det känns tryggt för honom eftersom han vet vad som förväntas och det underlättar för honom att ta sin position. När han står stilla på mattan får han såklart klick och godis. Jag visar upp sprutan för honom och berättar att nu ska jag ge honom ett stick. Egentligen tror jag inte att det spelar så stor roll vad jag säger, för det är nog mer själva proceduren som han känner igen men på något sätt känns det som att det är av respekt för honom som jag faktiskt berättar vad jag ska göra 🙂
Jag tar tag i skinnet med två fingrar och drar ut det lite grand. Sedan sticker jag in nålen, drar först upp lite i sprutan så att jag ser att där inte kommer blod och sedan injicerar jag vätskan. Han står helt blixtstilla precis som han vet att nu är det allvar. Det är helt fantastiskt tycker jag!!!
När allt är klart blir det såklart klick och godis….flera gånger….
Att testa Barefoot barbackapad
Har letat barbackapad ett tag nu då den som jag hade snöat in på – Brockamps – är slut i hela Europa och leveranserna har varit minst sagt osäkra pga Covid-19 😦 Plötsligt fick jag även upp ögonen för Barefoot Ride-on-Pad physio support. Den kändes väldigt stabil för ryttaren och bra för hästen med sin möjlighet att anpassa paddningen samt sin kanal för ryggraden. Ungefär samtidigt slumpades det sig så att jag såg en annons gällande just en sådan pad 🙂 Simsalabim…så var den på väg med Postnord hem till mig 🙂
Den kom tyvärr samtidigt med den ”Skånska vintern”, dvs den ENDA dag det snöade som 17 här. Var SÅ sugen på att testa den, men insåg att den med sin ”mocka” aktiga ovandel kanske inte var helt vattentät, så det vara bara att koppla på tålamodet.
Idag, när våren kom till Skåne, så var det äntligen dags!! Det var lite knöligt i början att komma upp. Det gäller att svinga benet rejält pga det höga bakvalvet, men samtidigt…när man väl sitter…ja, då sitter man riktigt bra 🙂 Jag har köpt storlek Small och den känns väldigt anpassad till min storlek 36…tänker att man nog inte kan ha mycket mer än storlek 38 i byxstorlek för att passa. Den är liksom nästan formgjuten. Det känns som att man hamnar i en bra sits ganska direkt, men man behöver vänja sig lite då vulsterna nästan trycker låren lite bakåt….eller åtminstone är känslan så.
Reykur var lite fundersam i början, men efter ett tag gick det ändå ganska bra – trots att paddocken var vattenfylld. Det blev en kort test idag, men känner mig redan taggad inför nästa testtillfälle 🙂 Hoppas Reykur känner detsamma 🙂
Att inte räcka till
Idag räckte jag inte till 😦 Planen var en härlig uteritt i solen tillsammans med sonen på sin häst och min stallkompis på sin, men det blev inte riktigt som jag tänkte. Jag kände direkt att Reykur hade SÅ mycket överskottsenergi som bara bubblade och ville ut och detsamma gällde för Lótus, min sons häst, som hoppade runt och reagerade på allt som rördes och hördes.
Jag vet att Reykur går superfint OM jag inte håller in honom. Problemet är bara att jag inte kände mig OK med det idag. Jag vet också att OM jag sitter och håller in honom….ja, då lackar han till slut ur (vem hade inte gjort det egentligen?!) och då bockar han. Jag satt upp och försökte men insåg att det inte skulle sluta bra, så jag hoppade av igen och tänkte promenera med honom istället. Problemet var bara att han hade SÅ mycket energi att han hade svårt att bara skritta. Han gjorde nästan små ”hoppsa-steg” framåt och försökte verkligen gå lugnt, men hade så mycket spritt i kroppen att det var jättesvårt för honom. Till slut blev det svårt för mig att orka/hinna med, så jag valde att vända och gå hemåt istället. Det var rätt val eftersom jag var helt svettig när vi kom tillbaka 🙂
Väl hemma igen så tog min son Linus över och red honom en snabb runda så att han fick ur sig all sin energi. Linus är en duktig ryttare, orädd och med en extrem balans så han rider Reykur jättefint. Reykur är en avkomma av Spuni frá Midsitju, som ger starka och explosiva avkommor – vissa dagar känns det mer än andra 🙂 Jag kunde riktigt se hur roligt Reykur tyckte det var att äntligen få sträcka ut i full galopp och en jättefin tölt med svajande svans 🙂
Även om det känns lite som ett misslyckande, så var det bra på ett sätt. Jag fick mig nämligen en tankeställare om vad jag behöver fokusera på nämligen FART. Jag behöver lära mig att fart är OK och egentligen vet jag ju att Reykur går som bäst när det är fart. Jag behöver också träna upp min balans. Så fart och balans…here I come….träna, träna och återigen träna….. 🙂
Ett mindre lyckat träningspass
Idag gjorde jag en sak som jag visste skulle misslyckas….jag satt upp trots att jag kände att Reykur inte var 100 fokuserad på mig och vad vi skulle göra. Jag och Linus, min son, skulle träna i paddocken men vi blev lite försenade och kom till stallet kanske max 1 tim innan det var dags för hästarna att komma in för kvällen och få sitt kvällshö. Det märktes direkt genom att Reykur var väldigt irriterad, nafsig och ofokuserad men ÄNDÅ valde jag att genomföra träningen! SÅ himla dumt….jag vet ju att chansen att lyckas är minimal!!!
Jag satt upp…och det verkade han helt OK med…. men märkte ganska snart att han var totalt ofokuserad och stannade titt som tätt för att lyssna/speja. Båda hästarna var övertaggade och ville bara framåt. Jag hade valt att ha ett bettlöst träns på Reykur för kanske 4:e gången….bara det ett misstag idag.
Mitt i passet, så stegrade sig Linus häst sig och for iväg. Reykur blev rädd och började även han fara iväg utan att jag hade kontroll. Det kändes inte OK så jag försökte få kontakt med Reykur igen. Det gick bra och då valde jag att hoppa av för att gå med honom istället.
Jag märkte att han tog godiset väldigt stressat och när vi skulle gå ut ur paddocken, så trängde han sig förbi mig för att få tillgång till det lilla gräset som dolde sig under snön vid sidan av paddocken.
Oh well….jag visste ju hur det skulle sluta, så jag får skylla mig själv. Nästa gång får gå bättre!
Att mildra pälsfällningen
Mitt hjärta har det RIKTIGT tufft vid både pälsfällning och pälssättning. Det är kanske inte så konstigt eftersom han sätter galet mycket päls!! I stallet brukar vi t.o.m. skämtsamt säga att han har ”mamelucker” på bakbenen….så mycket päls sätter han 🙂 När vi hade equiterapeuten ute för behandling senast, så berättade hon att det hade slagit henne att många musblack sätter mycket päls…vet inte om det har ett samband, men jag vet att Reykur har det riktigt tufft när pälsen ska på eller av. Det känns som att han får ont i huden på hela kroppen – något som veterinären också har bekräftat skulle kunna vara så. Jag märker SÅ väl när det är dags….han börjar markera och bitas. Inte så trevligt såklart, men samtidigt känner jag en så’n stor kärlek att han faktiskt vågar berätta för mig att ”Du, jag mår inte bra. Ta det lugnt med ryktningen.” I början när det är som värst, så ger han bara OK till att rykta med den allra mjukaste ryktborsten som jag har kunnat hitta. Numera vet jag att det då är dags att sätta in ”guldpillren”….eller Microvital från St Hippolyt som de egentligen heter 🙂 Trots att de är dyra, så är jag väldigt tacksam av att ha hittat något som gör – på kort tid – att Reykur mår bättre och blir mer harmonisk under dessa perioder. Det är ju minst lika jobbigt för honom som för mig och under dessa perioder brukar jag ha extra mycket tålamod med honom. Det är hans välmående som får styra vad vi göra.
Jag gör också vad jag kan för att göra att t.ex. sadelgjord och sadel ger honom så lite tryck som möjligt. Igår handlade jag lite ”fluffisar” som jag har fäst på schabraket för att minska trycket när jag drar åt gjorden. Testade först att sätta dem på själva gjorden, men det funkade sådär så jag hoppas detta funkar bättre 🙂
Mitt isländska hjärta 