Efter en lite tung period när jag har kämpat på¨ (och faktiskt ibland undrat vad jag håller på med), fick vi idag en så’n där fantastisk kväll då man plötsligt inser att DET ÄR DÄRFÖR JAG HÅLLER PÅ MED DETTA 🙂 Ni vet….en så’n där kväll när man bara känner det starka band som finns mellan oss…..jag och mitt hjärta 🙂 Då plötsligt glömmer man allt det där andra.
Jag är fortfarande i igångsättningsfasen med Reykur – började förra söndagen så smått – och har egentligen förväntat mig att han någon gång ska ”gå bananas” efter flera veckor på box, men han är SÅ fantastisk och lyssnar SÅ fantastiskt bra på mig. Det känns helt fantastiskt. Det känns nästan som att vårt band har blivit ännu starkare.
Idag gjorde jag ett försök till att starta upp longeringen igen. Det är något som jag inte har gjort sedan jag började med klickerträningen för 2 år sedan, då han haft dåliga erfarenheter av detta tidigare och blivit väldigt stressad. Nu vill jag försöka få igång det igen för att bygga hans kondition genom intervallträning på rekommendation av veterinären, men jag vill göra det på ett för honom schysst sätt så att han känner sig bekväm och glad med det. När jag kollar filmen, så känns det mer som att jag behöver mer träning än vad han behöver 🙂 Som jag ”fipplar” med longerlinan….ha ha….Intressant var dock att när jag tog den vanliga longerlinan, så märkte jag hur han gick upp i stressnivå ganska snabbt och började bita i linan. Då bytte jag till en annan, tyngre lina och direkt lugnade han sig och det gick ganska OK.
I ridningen så känner jag mig mycket mer trygg och bekväm – en underbar känsla efter ganska lång tid med ridrädsla efter olyckorna. Det slog mig idag att jag känner mig väldigt trygg på hans rygg och är inte längre rädd att korrigera honom – det är en enorm skillnad mot för bara ett år sedan!
Jag är noga med att följa veterinärens igångsättningsråd och vi tar det lugnt och stilla nu till början.
Igångsättning och beslut
Nästan fyra veckor vidare och vi börjar komma ur vår ”bubbla” igen. Det vi trodde var fång på Reykur, visade sig vara en hovböld. Tror aldrig att jag skulle bli SÅ glad för ett sådant besked!!! Reykur har fortsatt stå på box vissa tider på dygnet, dels då han behövde vila men även pga att jag tycker att den ena hagen är för rik på klöver vilket jag inte tycker känns tryggt för honom.
För att han skulle ha lite mental stimulans i boxen, och få längre ättid vilken jag tänker minskar risken för kolik, så köpte jag en höboll till honom. Den blev poppis direkt men precis som min tränare säger så är Reykur en ”prylkille” 🙂 Han gillar verkligen att pyssla med bollar, mattor m.m.
Höbollen har faktiskt funkat riktigt bra tycker jag. Det har varit mycket jobb eftersom jag har gett honom hö flera gånger per dygn och varje gång har jag varit tvungen att blötlägga höet eftersom jag inte lyckats på tag i hösilage. Han tål inte torrt hö pga sina luftvägsproblem, men genom att blötlägga det så har det funkat bra tack och lov.
Har fått lite ifrågasättande så jag har varit väldigt ledsen. Till slut kände jag att jag behövde ta in hjälp då jag kände mig SÅ osäker. Reykur är ju trots allt min första häst och jag vill verkligen göra allt så bra jag bara kan för honom. Därför har jag bett två veterinärer och en hovslagare om att bedöma Reykurs kroppsform och muskelsammansättning. De menar alla att han är väldigt välmusklad och har inga fettdepåer…..vilket var fallet när jag köpte honom. Det känns otroligt bra!
Sedan har jag haft en lång diskussion med hans veterinär – som är expert på just luftvägsproblematik hos häst. Hon menar att jag är helt på rätt väg v.g. igångsättning och träning, men för att få upp hans kondition kan jag lägga till längre rundor i aktiv skritt och intervallträning. Det kändes också SÅ bra att få ett kvitto på att det jag tänker och gör faktiskt är rätt 🙂
I söndags hade vi vårt första pass efter flera veckors boxvila. Jag var beredd på att det skulle vara svårt för honom, men jag tycker att han lyssnade väldigt bra 🙂 Ridningen blev sisådär eftersom han blev så irriterad av alla insekter som bet honom, så det blev inte så långt pass men det spelar ingen roll. Insekterna fullkomligt ÄLSKAR honom och det är ju opraktiskt när man är allergisk mot just insekter:-)
Jag har också kommit till insikt att jag behöver ta lite beslut för framtiden och stå upp för min häst. Han är trots allt MIN och jag älskar honom…..tror faktiskt att han gillar mig lite smått också då han kommer galopperande mot mig när jag kallar på honom i hagen 😉
Sommaren är tuff!
Vi har haft några veckor nu med extrem sommarvärme. Underbart för allt som är lediga och som kan tillbringa dagarna vid vatten. Inte lika kul för mitt stackars hjärta som – för 4:e sommaren i rad – har fått andningssvårigheter och feber orsakad av hans svåra allergi 😦 Det innebär att jag måste inhalerar honom morgon och kväll samt ge luftrörsvidgande. I år har vi fått testa en ny inhalator (till det facila priset av 1800:-/styck…och nej…det räcker inte med en!) som ska vara mer effektiv än Equihalern. Den hade nämligen inte tillräcklig effekt förra året på Reykur och då fick vi gå över till kortison i pulverform, vilket gör att fångrisken ökar markant.
Denna nya inhalator verkar fungera mycket bättre MEN när jag kom till honom imorse, tyckte jag att han var lite stapplig på frambenen 😦 Tog in och behandlade honom och det kändes om att han gick väldigt försiktigt på väg in. Han har puls i framhovarna men det är ju svårt att veta om det beror på värmen, att han har SÅ svårt att andas eller….i värsta fall…fång 😦
I eftermiddags tog jag ett pass med honom i paddocken och då såg jag inget ovanligt, men ikväll kändes det igen som att han var väldigt försiktig med framhovarna.
Suck…..hoppas verkligen INTE att det är fång….vi har tillräckligt 😦
Reykur är verkligen SÅ duktig och tålmodig med allt han får utstå v.g. behandlingar. Den nya inhalatorn tog några gånger för honom att vänja sig vid men nu går det superbra (filmen är från första försöket :-)…) Jag har också varit i stallet flera gånger/dag för att badda benen med kyligt vatten och han har fått ha sitt täcke på sig trots värmen. Detta för att insekterna fullkomligt äter upp honom annars då de tydligen älskar hans färg. Trist när man, som Reykur är allergisk även mot insekter!
När det har varit dags att gå ut ur stallet igen – ut i värmen – så har han verkligen INTE velat följa med mig. Han har varit som en fulltsändig stenstod – omöjlig att få honom att röra sig. Hmmm….liiiiiiiite klurig….framförallt när man ska iväg till jobbet på morgonen. Testade igår att inte ”koppla” honom med grimskaftet och låta honom följa efter mig lös i stallgången. Tada!! Det funkade mycket bättre 🙂
Fira in semestern på bästa sätt
Idag var första dagen på en VÄLDIGT efterlängtad semester 🙂 De sista veckorna har varit galet stressiga med massor av jobb och andra förpliktelser. De kändes nästan som att verkligen inte hade orkat en ynka dag till! Det var SÅ skönt att bara stänga datorn igår kväll och försöka ladda ner…..vet att det tar några dagar, men det ska nog gå bra.
Direkt efter att jag hade stängt av datorn så gav jag mig av till stallet för att fira in semestern på bästa sätt….nämligen på hästryggen 🙂
Reykur är lite hostig, så jag valde att bara ta ett lugnt pass med honom i paddocken. Det är också väldigt varmt, så det kändes lite lagom.
Vi började på vippbrädan. Den har blivit hans nya favorit och inte ens gräset i kanten på paddocken kan konkurrera med vippbrädan 🙂 Han är superduktig….går själv upp på den och väger från sida till sida. Nästa utmaning för oss blir att han ska bli säker att gå upp på den med bakbenen. Det är dock betydligt svårare, så vi får se när vi fixar det.
Sedan tog vi lite lugn ridning. Över bommar, följa spåret och framdelsvändning. Jag känner mig väldigt trygg med honom nu och det känns som att vi ”snackar” bra. Rider honom bara bettlöst numera i paddocken, och det funkar hur bra som helst. Tänk….det var ett av mina mål med denna termin i Relationsbaserad träningskursen….VI KLARADE DET 🙂
Miljöträning deluxe ;-)
Idag var tanken att jag o Reykur skulle rida ut tillsammans med min son Linus och hans Lótus, meeeeeeen det blåste galet mycket!!! Reykur bryr sig inte så mycket, men så klart blir alla hästar lite mer på tårna när det är hård vind. Däremot var Lótus väldigt stressad när vi tog in hästarna för att sadla dem, så jag sa till Linus att han fick bestämma om han ville att vi skulle rida ut eller stanna i paddocken. Först ville han stanna i paddocken just med tanke på blåsten och att Lótus var väldigt ”på tårna”, men så plötsligt sa han att vi testar att rida ut 🙂
Jag hade bestämt mig för att börja att promenera med Reykur, just för att se hur han reagerade på vinden, men Linus ville sitta upp direkt på Lótus – något som skulle visa sig inte vara helt enkelt. Han är ju en unghäst som inte har varit så mycket riden, så det är mycket han måste vänja sig vid. Till slut kom dock Linus upp och direkt började Lótus trava iväg. Linus hanterade det toppenbra och Lótus lugnade sig snart. Reykur och jag började promenera, men plötsligt dök stallägarens superläskiga robotgräsklippare upp precis intill Reykur!!! Tvärstopp! Jag lät honom titta på den och matade på med godis för att motbetinga hans känsla. Det verkade funka…efter ett tag så suckade han bara och sedan följde han med mig 🙂
Under uteritten mötte vi bl.a. många människor och olika lantbruksmaskiner, så det var verkligen en bra miljöträning för båda hästarna. Jag lät Reykur njuta av gräset i vägkanten med jämna mellanrum och han lyssnade SÅ bra när jag bad honom ta upp huvudet för att gå vidare.
När vi kom i slutet av rundan, så stod där plötsligt ett par kossor precis intill vägen där vi skulle gå. Där blev det tvärstopp – för båda hästar!!! Till slut valde jag att gå av och gå förbi med Reykur. Inga problem. För Lótus var det lite svårare att komma förbi, men till slut lyckades Linus få honom trygg nog att gå förbi de ”livsfarliga” kossorna:-)
För mig kändes det så härligt att kunna genomföra hela rundan i blåst och ändå känna mig lugn och trygg med att Reykur lyssnar SÅ bra på mig. Han känns så ”happy” och det känns som att han verkligen vill göra rätt och lyssna på vad jag säger. Det känns som en enorm trygghet och som att vi har ”knäckt koden”. Mitt fine hjärta…..
Frihet på 4 hjul
I helgen hämtade vi hem nyaste tillskotten i familjens vagnpark – nämligen en helt egen hästtransport! Det blev en Ifor Williams från 2001 med alugolv och frontlastning – precis som jag önskade 🙂 Vi har letat ett tag men inte hittat rätt kombination och så plötsligt dök den upp 🙂
Min tanke är att jag vill vara mindre beroende av andra personer och kunna ta mig och Reykur eller Lótus ”på tur”. Det är en så otroligt frihetskänsla!
Transporten hade stått ett bra tag förmodligen under ett träd, så den såg faktiskt ganska förfärlig ut första gången vi såg den. Men vi insåg snart att det bara var yttre smuts och att den i grunden var riktigt gott skick. Maken och jag satte alltså igång stora städprojektet direkt när vi fick hem den och den blev SÅ fin! Nu saknas bara Islandshäst stickers på varje sida 🙂
Bokslut på terminen
I helgen hade vi träff med övriga deltagare på Vägledningsterminen som jag går där jag lär mig SÅ mycket om Relationsbaserad hästträning med klicker. Denna gång blev helgträffen digital – pga Covid – men det funkade faktiskt otroligt bra ändå 🙂 Självklart saknade jag att få träffa alla – det har varit så otroligt roligt att ”snicke-snacka” under dagarna och på kvällen – men det funkar ju digitalt också. Tror att många har varit tvungna att vänja sig vid det under de senaste året tyvärr.
Temat för träffen var förberedelse för ridning. Det passade mig perfekt som kämpar mig långsamt framåt med just ridningen 🙂
Vi började med lite teori och sedan fick vi se en film där Anne visade precis det som jag har kämpat med de senaste dagarna – nämligen gräset och maskrosorna i kanten vid paddocken. SÅ bra att jag fick lite tips och ideér om hur jag kan använda gräset/maskrosorna som ett verktyg istället för att det bara ska bli en kamp.
På eftermiddagen skulle vi själv testa på övningen. Jag fick hjälp av bästa ”groomen” Rosie och Reykur var SÅ duktig. Det tog några gånger innan polletten trillade ner, men helt plötsligt såg både Rosie och jag att han fattade!!! Min duktige kille 🙂 Tanken var att utnyttja byttornas dragkraft för att få möjligheten för mig att gå i sadelläge och ändå få honom framåt.
Dag 2 så diskuterade vi vad vi hade upplevt och så fick vi ytterligare information. Den här distanskursen har verkligen gjort SÅ stor skillnad för mig och Reykur och jag är SÅ glad att jag hoppade på detta nya, lite annorlunda sätt att träna. Det har gjort att jag har fått en helt annan relation till min häst och han känns så mycket gladare och mer harmonisk!
Självklart har jag anmält mig till ytterligare en termin. Spännande att se vad vi kommer att åstadkomma under den. Tänk bara så långt vi har kommit på 1,5 år – helt otroligt när man tittar tillbaka.
Maskrosor – himmel eller h-vete?!
Vi bor på landet längs en grusväg. Det är fantastiskt vackert i naturen just nu med en kaskad av färger längs vägkanten. Det kan jag verkligen njuta av och älskar just denna tiden på året. MEEEEEEEN….när man har en häst som tydligen också ÄLSKAR denna tiden på året – dock av en annan anledning nämligen att maskrosor är SÅ gott – ja, då känns det ibland lite hopplöst 🙂
Häromdagen försökte vi oss på att gå en sväng. I början kändes det mest som att jag hängde efter Reykur som en liten vante då han drog från sida till sida med av maskrosor överfyllda vägkanter. Suck! Samtidigt förstår jag Reykur….det är ju som att släppa in ett barn i en godisaffär 🙂 Nå väl…när han hade betat lite här och var, så gjorde jag ett försök till att plocka upp honom för att gå lite innan han fick beta igen. Jag räknar ner, 3 – 2- 1 – kom, och tar sedan lätt i grimskaftet för att be honom komma med mig. Självklart får han klick o godis när han tar upp huvudet och börjar gå! Förvånansvärt snabbt så började han lyssna på mig och jag fick med mig honom utan dragkamp. Dock kunde jag inte låta bli att le för jag kunde riktigt känna hur han kämpade för att ”bara” gå mitt på vägen och vänta på mitt ”Varsågod” när han fick beta igen. Hela han kändes nästan som en popcornmaskin som bara bubblade 🙂
Ikväll var min plan att vi skulle göra diverse markövningar i paddocken. De två första övningarna gick ganska bra, men sedan var det kört! Det växer SÅ mycket maskrosor precis utanför paddocken och just nu har en del också vuxit in i paddocken. Det blev helt enkelt för mycket för Reykur att motstå det och träningen prioriterades ner 🙂 Till slut kände jag att det var bättre att avbryta träningen och släppa ut honom i hagen igen. Förmodligen kände han också att jag inte var helt i stöt. Känner mig SÅ trött efter att ha vaccinerats mot Covid igår och dessutom inte helt ”happy” efter många tankar kring förändringar i stallet och minskad motivation. Reykur verkar läsa av mig väldigt väl, och när det är så här så går träningen ofta lite sämre.
Oh well…..ny dag imorgon….nya tag….
Hantera förändringar
Jag har insett att jag egentligen inte är så glad i förändringar…det känns tryggt och bra att allt bara ”lunkar på”. Detta trots att jag varit en orossjäl som har flyttat massor av gånger, t.o.m. bytt land ett par gånger och tidigare har gillat stadens puls och stora fester. När vi flyttade ut på landet där vi bor nu, kändes det plötsligt som att jag hade hittat hem och jag fick ett lugn inom mig. Det är underbart! Men….livet är ju föränderligt och ibland måste man hantera förändringar. På senaste tiden har jag haft stora förändringar på mitt jobb och ungefär samtidigt bestämde min stallkompis sig för att flytta. Superbra för hennes del, men det kändes jobbigt för mig då jag blir ensam kvar. Vi har haft lite lika tankesätt gällande hästhantering och det har känts tryggt och roligt. Det kan jag ibland känna är en svårighet med den typ av träning som jag har valt: vi är (ännu) inte så många som tränar på detta sätt och ibland känner man sig lite utanför. Däremot är jag fast besluten om att detta är det sätt jag VILL träna Reykur på och jag märker också att han mår bra av det, så i just det beslutet tvivlar jag verkligen inte. Har dock en dröm om att jag skulle hitta en stallplats med flera liksasinnade som jag skulle kunna hitta på kul saker tillsammans med, men ganska ofta tänker jag att det är nog en utopi….
Jag har märkt att det nästan är som en sorgprocess att gå igenom förändringar av detta slaget, men samtidigt inser jag fakta och att det är bara jag själv som kan ta tag i saken.
Sagt och gjort….jag har bokat datum för uppkörning för B96-kort. Tänker att jag evt ska köpa mig ett släp så att jag kan åka iväg med mitt hjärta för att rida med andra. Hoppas att jag klarar det.
Vi har också varit iväg ett par dagar – kände att jag helt enkelt behövde en paus och när jag väl kom hem igen till mitt hjärta så blir det så självklart varför jag kämpar på.
Trots allt så kan jag inte hjälpa att jag ganska ofta hoppas på att min utopi, ska bli verklighet 🙂 Det hade varit SÅ underbart att ha kul stallkompisar….jag är ju där varje dag många timmar….och sedan hitta på kul saker tillsammans med andra som har ett öppet sinne för att jag tränar lite annorlunda.
Idag tog jag och min son hästarna på en promenad för att träna dem hantera gräset (& maskrosorna!!!) i vägkanten. I början var Reykur VÄLDIGT taggad, men halvvägs insåg han plötsligt att han får lov att äta om han bara lyssnar när jag säger ”Varsågod”. Han är SÅ duktig, mitt hjärta!!1
Att stå upp för sin häst
Häromdagen skulle jag träna, för andra gången, för en traditionell Islandshäst tränare. Förutsättningarna var bra med det undantaget att det hade varit en lång, stressig dag på jobbet. Jag och Reykur skulle åka tillsammans med stallkompisen Rosie och hennes Smaetla. Lastningen gick, som vanligt, toppen. Vi visste att stallägaren och hennes häst, som är Reykurs mamma, hade lektionen innan oss men vi var kanske inte helt beredda på att hon var väldigt stressad och gnäggade högt när vi kom fram. Det gjorde att båda våra hästar blev väldigt stressade och snurrade runt när vi försökte sadla dem. Jag kände att Reykur var SÅ uppe i varv och insåg att jag, som hade tänkt rida bettlöst, helt plötsligt kände att allt detta var en dålig idé. Min stallkompis stöttade mig och gjorde att jag tog ett djupt andetag och lugnade mig. Så värdefullt.
Till slut fick vi på dem sadlar och jag beslöt att dock tränsa med det bettlösa – men ta med tränset med bett till banan för säkerhets skull 🙂
När vi gick till banan – en promenad på några hundra meter – så fortsatte hans mamma gnägga högt, varpå han såklart svarade. Jag kände att han var SÅ uppe i varv och insåg att han skulle behöva pausa och beta lite innan vi skulle kunna genomföra en lektion. Trots detta kände jag att han verkligen försökte lugna sig på vägen när jag bad honom om det. Det var en så’n lättnad och jag kände verkligen att han försökte lyssna på mig. Så hade det inte varit för två år sedan – då hade jag flugit efter honom som en vante.
Väl framme vid paddocken blev jag inropad direkt. För två år sedan, hade jag bara svalt en extra gång och sedan gett mig in i paddocken för att genomföra min bokade lektion. Nu valde jag att stå upp för Reykur och sa ”Nej, han måste få beta lite först innan vi påbörjar lektionen.” Jag hade tidigare sagt till tränaren att jag inte brydde mig så mycket om hur lång min lektion blev så här i början, så min tanke var egentligen att min lektionstid började ticka även om jag stod där med Reykur som betade, men jag var helt OK med det.
Nu blev det ett missförstånd, då min stallkompis istället ropades in och fick ta min plats. Som tur är gick det jättebra för henne 🙂 Det gav Reykur en bra stund att beta och komma ner i puls (även jag). När det sedan var ”show time” för mig och Reykur så gick det SÅ bra. Trots ösregn, så funkade vår kommunikation toppenbra och jag kände mig så nöjd. Både att jag faktiskt hade vågat stå upp för Reykurs behov och inte gå över hans gräns, men också att vi båda kunde samla oss och genomföra en lektion på ett bra sätt. Mitt fine hjärta!!!
Mitt isländska hjärta 