Friskförklarad – för denna gången

ÄNTLIGEN fick vi ett bra besked vid vårt femte besök under hösten 2019 till Evidensia kliniken i Helsingborg! Inget slem i luftvägarna längre och alla prover ser bra ut. En helt otroligt skön känsla och ett kvitto på att all den tid som jag har lagt ner sedan i somras med omvårdnad och medicinering, har gett resultat. Jag vet sedan tidigare att Reykur är allergisk mot mögel och det besked jag fick idag, är att han förmodligen även är allergisk mot pollen…nu blir det detektivarbete för mig att lista ut precis VILKEN sorts pollen. Jag hoppas att vi kan förebygga att han blir sjuk igen – det är väldigt jobbigt, både tidsmässigt och ekonomiskt men även mentalt – att ens häst mår dåligt. Jag vill ju bara att han ska må bra.

Ridrädsla

Inom loppet av fyra månader våren 2019, blev jag avkastad av Reykur. Inte lite ”lagom” (om det nu finns något sådant?!) utan han lekte verkligen rodeo med mig och det var helt omöjligt för mig att hålla mig kvar i sadeln. Numera har jag satt dit ett handtag 🙂 men det hade jag inte då. Först gången var i paddocken och när jag hamnade under honom i fallet och när han vände på en femöring, så råkade han sparka mig på låret. Hade en otrolig tur – inget gick sönder men blev blågrön på diverse ställen och musklerna protesterade ett bra tag efter det. Det var egentligen inte så farligt – det jobbigaste att bearbeta var hjärnspöket! Några månader senare var det dags igen. Denna gången föll jag baklänges och slog i huvudet så hårt att det resulterade i en hjärnskakning och sex veckors riduppehåll.
Återigen var hjärnspöket betydligt svårare att få bort än de fysiska skadorna. Det svåraste var egentligen att jag inte riktigt kunde förstå varför Reykur reagerade som han gjorde. På något sätt hade det varit lättare om han hade blivit skrämd för något. Det enda jag kunde tänka är att han möjligen kan ha reagerat på att jag höll in och bromsade honom när han ville springa, men jag vet faktiskt inte om det var så. Samtidigt så kände jag att jag inte var bekväm med att han skulle få bestämma tempot utan att lyssna på mig. Jag sökte upp en grupp på Facebook – Hönsinge chicks – där många hade liknande historier som jag. Funderade/tvivlade på om Reykur trots allt inte var rätt för mig. Många tankar….. Till slut hittade jag dels Relationsbaserad träning och tränaren Louise Jeppsson och bestämde mig för att ge detta en chans – jag älskar ju verkligen min häst. Louise såg precis vad jag behövde och då jag fick låna en häst, började jag min resa tillbaka till att vara trygg i sadeln. Helt UNDERBART när Louise idag hjälpte mig att komma upp i galopp…..I’M BACK 🙂

SÅ glad…

(Inlägg från Facebook 191117)

…att jag vågade att ta steget och testa relationsbaserad träning med Reykur. 🙂 Efter två långa sjukdomsperioder (hos honom) med bara omvårdnad istället för ridning ”kryddat” med en liten olycka med hjärnskakning (hos mig) som följd, kände jag att jag började tappa motivationen lite. Det var också något som skavde lite i vår relation och hur jag hanterade honom…det var liksom inte riktigt ”jag”….
Då tipsade bästa tränaren Åsa Justad om en helgkurs i just relationsbaserad träning. Nu har jag hållit på i två månader och det känns SÅ rätt så jag tänker fortsätta och har anmält mig till en distanskurs i vår. Med träningen känns det nästan som att jag har fått en ny häst! Jag har hittat tillbaka till motivationen och längtar till ridningen varje dag. Reykur verkar också tycka att det är jättekul och det största problemet just nu är att han inte riktigt vill sluta träna .
Framförallt inte om jag plockar fram pilatesbollen!
I fredags kunde jag sitta upp från pall från första gången. Det kanske låter trivialt, men jag har tränat detta i pyttesmå steg i 1,5 månad och när det då väl funkar så känns det som en jätteseger. Trägen vinner och visst hjälper det att jag är envis! Man måste ha TÅLAMOD för att träna relationsbaserat…
Vem vet…jag kanske kommer fram till att detta sätt att träna/förhålla sig till min häst inte funkar, men då har jag iaf testat. Just nu går det med stormsteg framåt åt rätt håll och det är jag SÅ otroligt glad för.
Egentligen är det ju logiskt….vem vill inte ha lön för mödan och visst gör en uppskattning/belöning allting så mycket roligare 🙂 Kritiska röster finns naturligtvis om att man använder godis….och ja…mycket i början, för att sedan göra längre kedjor av beteendet innan godiset kommer fram.
Trots allt tror jag på att bygga en relation med min älskade häst och vill att han ska ha lika kul när vi rider – oavsett om det är i skogen eller paddocken – som jag har. Just nu smälter hjärtat när han kommer springande mot mig när jag kommer i hagen…oavsett om det är för moroten jag har med mig eller om han faktiskt gillar mig. 🙂
Här är en intressant artikel om just belöning:
https://www.hippson.se/…/forskningskollen-beloning-gav-tydl…

Äntligen uteritt!

Första uteritten efter Reykur blev sjuk i somras. SÅ underbart! Han gillar inte riktigt att gå ifrån gården när vi rider ut ensamma, så det jobbar vi på att få till en trygghet för honom i det. Jag brukar promenera iväg med honom – vilket går bra – och går en bra bit för att sedan sitta upp och rida tillbaka. Det verkar funka bra! Min tanke är att jag ska utöka längden på de uppsuttna stunderna för att till slut kunna rida hela rundan. Självklart med klick och godis på vägen 😉

Prestationsångest och krav

Hösten 2019 har varit fyllt av tankar….tankar kring min roll som ryttare, hästägare, tränare…. Nästan som att där har suttit en liten figur på min axel och talat; ”Du måste träna din häst oftare och med mer fart”… ”Han måste få utlopp för sin energi”….”Du måste ta ledarskapet över honom”. Egentligen är jag inte säker på att det är någon utanför mitt huvud som verkligen har sagt så, men kanske är dessa tankar så väl rotade i en ryttares traditionella huvud att det kommer av sig själv. Oavsett, så skapar de oro, prestationsångest och osäkerhet. Dessutom blandades dessa med frustration när det såg så enkelt ut för andra att rida fort och rätt. ”Varför kan de och inte jag?” ”Varför känns det inte så superenkelt för mig?”
Jag funderade och funderade, men tog till slut beslutet att jag VILL satsa på detta nya, relationsbaserade sätt att träna och att jag TROR på att sättet både passar mig och Reykur. Jag vill verkligen ge det en chans och det enda jag riskerar egentligen är att jag får backa om jag upptäcker att det, mot förmodan, faktiskt inte skulle funka…inte hela världen! Jag gör ju varken mig eller Reykur illa under tiden jag försöker 🙂
Ändå kändes det bra att ta upp frågan om just träning och motion med två av de veterinärer som har behandlat Reykur under hösten. Just den frågan var ju något som malde i mitt huvud och stressade mig. Ja jag vet…det hade räckt att fråga en veterinär…men frågar man två så känns ju svaret ÄNNU MER OK 🙂 Oh well….jag berättade om Reykurs utemiljö med stora, kuperade hagar och hur jag tränade honom samt hur ofta. Svaret då? Jo…”släpp dina tankar om att de inte får tillräckligt med motion. Det du gör i kombination med deras utemiljö räcker mer än väl”. PUH…det blev en mental lättnad för mig och efter det så har det gått mycket lättare och jag har känt mig mer trygg i att jag är på rätt väg 🙂

Klick i sadeln

Testade att träna uppsuttet för första gången! Började träningen från mark med att gå över bommar, slalom mellan koner och att stå stilla vid pall. Han har svårt att lyfta benen tillräcklig högt för att bommarna ska ligga kvar, så det får vi fortsätta träna på. Har också svårt att förstå grejen med att han ska stå stilla vid pall när jag ska sitta upp, så här finns också förbättringspotential 🙂 Däremot är han superduktig på att gå slalom mellan koner.
Efter att ha tränat från mark, var det dags för mig att sitta upp. Han var lite trög i början, men sedan insåg han att klick + godis fortsatte även när jag var på ryggen och då gick det hur bra som helst. Då blev det plötsligt lite mer fart på honom. Tyckte att det var lite krångligt att ha klickern i handen samtidigt med tyglarna, så jag köpte en variant med kardborreband och fäste den helt enkelt i sadeln. Funkade superbra 🙂

Godisbeteende

Idag var det som att jag fått en ny häst 🙂 Vi tränade på att han skulle vända bort huvudet och inte ”buffa” när han ska få godis. Det gick så OTROLIGT bra. Heja oss 🙂 Tränade också targetträning genom att han ska följa en targetstick med tennisboll, och det gick också som en dans. Stolt matte som lite tyst för sig själv tänkte: ”Intelligent häst jag har”. Klurade lite på hur jag skulle få till en target som skulle funka. Jag tänkte att det hade varit smart om man kunde ha klickern i själva handtaget, men samtidigt skulle det vara smidigt att kunna expandera den så att jag kunde variera längden på den. Hmmmm…..hittade precis vad jag sökte i en klickertarget för hundar 🙂 Den enda kruxet var att själva target-bollen var pytteliten. Hmmmm….vad göra nu? En tennisboll, lite lim och en hel del silvertejp senare hade jag tillverkat en alldeles egen-uppfunnen targetstick! Funkar toppen!

En ivrig Reykur

Tränade att ge Reykur godis i paddocken och att han skulle ta det fint och lugnt. Gick sådär. Han var inte 100 fokuserad på mig utan var ganska ”på”. Både när vi tränade att ta godis och Följa John. Försökte hämta hem hans uppmärksamhet flera gånger, men valde sedan att avsluta passet då jag märkte att han inte var riktigt upplagd för det idag. Denna typ av träning är så ny för både honom och mig och jag känner att det får ta lite tid. Det är inte lönt att stressa på utan jag tänker ta det steg för steg och känna in att han är med mig på de steg vi tar TILLSAMMANS på vår nya väg.

En pilatesboll. Kul!

Första träningen med klicker. Spännande att se om Reykur förstår konceptet. Började lite mjukt med att ta in en pilatesboll i paddocken. Först kollade han lite skumt på den. ”Vad är det?” ”Varför är den där grejen här hos oss?” Sedan råkade han nudda den med mulen…klick och godis. ”AHA..det där var ju smart!” Jag riktigt såg hur han tänkte:-) Jag la bollen framför hans ben och när han råkade sparka den framåt, så blev det klick och godis igen. Återigen en ”AHA-upplevelse” för Reykur! ”Det här var ju kul! Let’s play matte”

Hur allt började

På morgonen den 7 september 2019, begav jag mig till Röinge för att delta i en helgkurs Relationsbaserad träning med Anne Dirksen. Visst inte helt 100 vad jag skulle förvänta mig, så visst pirrade det lite i magen men det släppte snabbt när jag kom fram och fick ett väldigt varmt mottagande av Camilla (ägare av gården där kursen hölls) och Anne. Helt plötsligt var jag omgiven av ett gäng tjejer som hade liknande erfarenheter och frågeställningar som jag! Det kändes också helt OK att ta upp mina tankar och tvivel….SÅ skönt och befriande på något sätt. Kursen var en blandning av teori och praktik, något som passade mig som nybörjare på detta perfekt! Anne förklarade på ett väldigt konkret och bra sätt vad det innebär med relationsbaserad träning och hur resultatet kan bli. Jag kände direkt att det här sättet att träna och arbeta med sin häst, var i linje med de tankar som jag haft. Såklart blev jag också lite nyfiken när jag såg vilka resultat de som hade tagit med sina hästar, fick på väldigt kort tid. ”Kan de, så kan väl jag….eller 🙂 ….”
Bestämde mig när jag åkte hem att nu börjar en ny resa för mig och Reykur 🙂 WOHOOO…SÅ kul!