Att börja klickerträna

Hur börjar man då? Jag tänker att det är nog olika beroende dels på hur man är som person, men även hur min häst reagerar.

Jag valde att läsa på mycket innan jag började att klicka in Reykur. Anledningen var att jag ville göra så rätt som möjligt från början, för att inte få det där ”godismonstret” till häst som flera varnade om. En annan anledning var också att jag verkligen ville förstå Reykur och hur jag bäst kunde göra för att han skulle förstå mig och att vi skulle kunna börja kommunicerna med varandra.

Förutom att läsa på mycket, så valde jag som första övning att lära honom ett korrekt godisbeteende. Dvs jag visade honom med mycket tålamod och en hel del godis, hur han skulle agera för att få sin godisbelöning. Där kan man säkert ha olika metoder, men jag har lärt honom att han ska stå med huvudet rakt fram eller vända bort huvudet lite från mig och då får han godis. Hur lär man in det då? Ja, jag började med att klicka och ge honom godis så fort han råkade stå med huvudet rakt fram 🙂 Sedan tog jag det ett steg vidare och slöt handen och så fort han hade huvudet i rätt position, så klickade jag och öppnade handen som gömde godiset. Idag vet han att det inte är lönt att nafsa på mig efter godis. Då får han bara en stängd hand och vänder då bort huvudet för att få sin godisbit.

Vi tränade också på att ”bara pausa” – kan låta enkelt, men i början är det inte alltid så 🙂 Jag gav Reykur luzernhack i en speciell bytta mellan varje övning och när vi hade avslutat övningen, höll jag upp båda händerna i luften och sa ”paus”. Till slut förstod Reykur att det då var OK att gå till byttan med luzernhack. Problemet var när han hade ätit upp det lilla som fanns i byttan….då började han buffa på mig för att få igång mig igen. Jag valde då att gå ut ur paddocken och väntade till han slappnade av, gick iväg och pillade med något annat – då klickade jag och gick in igen. När han kom fram till mig fick han en godisbit och så började vi nästa övning. Det funkade för oss! (https://mittislandskahjarta.com/2020/03/15/ova-paus-och-uteritt-en-bra-kombo/ och https://mittislandskahjarta.com/2020/03/01/ova-pausbeteende/)

Jag valde också att sänka kraven rejält – både på mig själv och på Reykur. Jag har nästan alltid en plan vad vi ska hitta på när jag åker till stallet, oavsett om det gäller ridning eller ”bara” träning i stallet. Däremot har jag varit noga med att inte hålla fast vid den planen om jag märker att just den planen inte funkar med Reykurs dagsform – då har jag ändrat planen. Såklart har det ibland känts lite jobbigt om jag hade tänkt mig att rida, men märker att det inte skulle bli ett lyckat ridpass när jag kommer till stallet och träffar Reykur och därför får ändra planen. Däremot har jag, ju längre jag har hållit på, märkt att även om jag blir besviken den enda gången så för det mig närmare mitt mål så mycket fortare om jag faktiskt väljer att lyssna in både hans och min dagsform och ändrar planen (om det behövs) för att se till att iallafall nästan alla träningspass blir så lyckades som de kan bli. Vem vill inte lyckas såklart…. 🙂
(https://mittislandskahjarta.com/2020/01/13/att-planera-ett-traningspass/)

Mina kriterier för vad som är träning har också ändrats. Numera ser jag även 10 minuters targetträning på gympamatta i stallet som ett träningspass. Allt blir nämligen till ett enda stort pussel som leder till målet och de små övningarna, är faktiskt lika viktiga som de långa skogsturerna. Iallafall har de varit så för oss. (https://mittislandskahjarta.com/2020/01/16/klickertraning-for-hast-2/)

Jag har också börjat skriva ner våra framsteg – och mindre lyckade träningspass – dels här i bloggen, men även på Instagram (mittislandskahjartacom) och i en handskriven dagbok. Det känns viktigt för mig att kunna gå tillbaka och se att vi faktiskt har kommit framåt i vår utveckling tillsammans. Extra viktigt har detta varit när jag har fått kritik eller när jag känner att vi har stannat upp lite i utvecklingen 🙂

Till sist så bestämde jag mig dels för att stå fast vid mina mål och det jag tror på – oavsett vad andra tycker – och att vara lite mer förlåtande både mot mig själv och Reykur. Vi gör vårt absolut bästa – båda två tillsammans – och mer tycker jag inte att man kan begära. Samtidigt ville jag se till att vi faktiskt har kul på vägen – det är ju det i slutändan som ridning och umgänget med hästar handlar om:-)