Hösten är min favorittid på året. Det är precis som att det lägger sig ett lugn över allt när den gör sitt intåg, naturen exploderar i fantastiska färger och luften blir hög och lätt att andas. Lite lägre temperaturer är också, för en kvinna som jag i mina bästa år ;-), alltid välkommet!
I helgen har hösten visat sig från sin bästa sida och idag var det en härlig dag med strålande sol. Under sommaren har jag känt en längtan efter att få komma ut på skogsrundor igen. Enkelt kan tyckas eftersom vi bor i fantastisk natur, men jag har samtidigt känt svårigheten då jag känner mig som en bromskloss för sällskapet som rider ut med mig.
Anledningen är att jag har en ridrädsla i botten som visserligen nästan känns som bortblåst, men ändå känner jag en viss klump i magen när jag ska rida ut och jag tror att det beror på att varje gång Reykur har blivit sjuk, så får jag ett avbrott i ridningen. När har blir frisk igen och vi ska komma igång med ridningen igen, så känns det som att jag får börja om från början (nästan). Jag får då lite flashbacks från de gånger han har exploderat och slängt av mig under uteritter.
Nu har jag dock bestämt mig för att aktivt börja jobba med detta – jag gillar ju att rida ut 🙂
Idag bestämde jag därför med mina snäll stallkompisar att vi skulle ta en lugn tur i skogen. Jag skrev ”lugn tur = skritt och trav/tölt” för att faktiskt pressa mig själv lite till att inte ”bara” ta en skrittrunda, utan att faktiskt hänga på om det blev ökat tempo en stund.
Vi var 3 Islänningar och en storhäst som gav oss ut på förmiddagen. Vår son hängde med på sin Islänning som var VÄLDIGT taggad och stegrade sig tre gånger i början! Vi konstaterade alla att det var tur att det var just han som satt på hästen, då han har en suverän balans 🙂 Han lugnade sig dock ganska snart och vi konstaterade bara att vi verkligen behöver komma ut mer i naturen 😉
Vi red i skogen med mycket sten och klättring – toppenbra träning för hästarna – och det blev därför naturligt med skritt. Kände mig lite spänd i början och då tappar jag liksom balansen framåt. Men det la sig efter ett tag, och jag kände mig bättre till mods.
Vi kom till en uppförsbacke och då bestämde vi oss för att trava. Jag lät Reykur trava på och han tog t.o.m. några galoppsprång. Det kändes helt OK, just för att det var en uppförsbacke tror jag.
Efter ett tag så ökade vi tempot igen och då for två av hästarna iväg och Reykur orkade inte hänga med riktigt utan vi blev på efterkälken. Som tur var, så var en av hästarna kvar en bit bakom oss. När Reykur märkte att de främsta hästarna hade skapat ett ganska bra avstånd, då märkte jag att han la öronen bakom och drog upp huvudet. Den signalen känner jag igen….och den vill jag INTE ha….
Jag vände honom därför för att visa att den ena kompishästen var kvar bakom oss. Det lugnade honom lite, men sedan fick jag göra lite volter och skänkelvikningar tills kompishästen kom fram till oss. Då var han lugn och jag kände mig lite stolt över att jag hade lyckats bryta mönstret och att han kände sig lugn och trygg igen 🙂
Klumpen i magen blev mindre och mindre för att helt försvinna när vi var tillbaka i stallet. Då hade den istället omvandlats till en lyckoklump……
Nu spar jag den känslan i mitt sinne för att ta fram den när jag behöver den 🙂
Mitt älskade (Isländska) hjärta <:
Mitt isländska hjärta 