En törn på självförtroendet

Denna veckan har jag inte riktigt räckt till 😦 Det har varit SÅ mycket….på jobbet, hemma, i tankarna …..ja …överallt….
Märkte det när jag skulle köra ett pass i paddocken i torsdags. Jag kände att jag inte riktigt kom ner i sadeln utan skumpade mest ovanpå. Reykur gjorde verkligen sitt bästa för att förstå, men det var verkligen inte lätt för honom 😦
Igår red vi så ut tillsammans med sonen, för första gången själva på nya stället. Jag kände mig spänd på vägen ut och återigen for tankarna åt alla håll och jag hade svårt att fokusera och få tillbaka tankarna till att ”bara” vara där och då. Jag kände mig spänd och kunde inte riktigt slappna av – hur mycket jag än försökte andas ut. Som tur är har vi fantastiska omgivningar kring stallet, så även om vi bara red en mindre runda så är den utmanande för hästarna som får klättra och kliva över stock och sten 🙂 Vi bestämde oss för att rida upp till vändplatsen – en ritt på kanske 15 minuter – och sedan vända tillbaka…allt för att få en lyckad runda. På vägen tillbaka kände jag att det släppte lite och jag kom ner en bit i sadeln 🙂 Det blev en lyckad runda 🙂
Idag var det dags för lektion. Även om jag var i god tid i stallet, så kände jag fortfarande stressen i kroppen. När jag sedan kom till hagen och hittade Reykur liggande ner så knöt det sig lite ytterligare i magen. När han dessutom inte reste sig direkt och kom, så kändes det ännu mer….oron för att något inte skulle stämma infann sig direkt. Ganska onödigt eftersom han bara var sömnig som det verkade 🙂
Jag var verkligen taggad för lektionen och har sett fram emot den, men återigen kände jag att jag inte kom ner i stressnivå. Då är det SÅ skönt att ha en tränare som uppfattar signalerna och när hon ”tryckte på precis rätt knapp” så kunde jag faktiskt inte hålla tillbaka tårarna. Då bubblade det bara ur mig att jag har känt mig så stressad…inte bara av mycket jobb, mycket hemma, nedräkning inför semester osv….men även att tanken ”varför kan alla andra och inte jag” ..plötsligt har kommit upp helt oväntat.
Min duktiga tränare visste precis hur hon skulle hantera det och anpassade träningen så att vi kunde lyckas och jag kunde avsluta med en härlig känsla 🙂 Hon sa att hon aldrig har sett Reykur så mjuk och följsam som idag. Dessutom vill hon att jag inte ska tänka på hur länge jag haft honom och jämföra med andra som har ridit så länge, utan istället tänka på hur länge jag har kunnat rida honom i realitetet…pga hans sjukdomsperioder. Det är ju så sant, men idag blev det bara för mycket 😦
Det som jag känner är en SÅ stor skillnad idag mot då, är att när det blir så här som fortsätter Reykur verkligen göra sitt bästa och han visar verkligen att han vill förstå vad jag menar.
Det är det som gör att jag tror på oss och på vår framtid tillsammans. Förutom att jag älskar honom förstås 😉