Han och jag :>

Efter en lite tung period när jag har kämpat på¨ (och faktiskt ibland undrat vad jag håller på med), fick vi idag en så’n där fantastisk kväll då man plötsligt inser att DET ÄR DÄRFÖR JAG HÅLLER PÅ MED DETTA 🙂 Ni vet….en så’n där kväll när man bara känner det starka band som finns mellan oss…..jag och mitt hjärta 🙂 Då plötsligt glömmer man allt det där andra.
Jag är fortfarande i igångsättningsfasen med Reykur – började förra söndagen så smått – och har egentligen förväntat mig att han någon gång ska ”gå bananas” efter flera veckor på box, men han är SÅ fantastisk och lyssnar SÅ fantastiskt bra på mig. Det känns helt fantastiskt. Det känns nästan som att vårt band har blivit ännu starkare.
Idag gjorde jag ett försök till att starta upp longeringen igen. Det är något som jag inte har gjort sedan jag började med klickerträningen för 2 år sedan, då han haft dåliga erfarenheter av detta tidigare och blivit väldigt stressad. Nu vill jag försöka få igång det igen för att bygga hans kondition genom intervallträning på rekommendation av veterinären, men jag vill göra det på ett för honom schysst sätt så att han känner sig bekväm och glad med det. När jag kollar filmen, så känns det mer som att jag behöver mer träning än vad han behöver 🙂 Som jag ”fipplar” med longerlinan….ha ha….Intressant var dock att när jag tog den vanliga longerlinan, så märkte jag hur han gick upp i stressnivå ganska snabbt och började bita i linan. Då bytte jag till en annan, tyngre lina och direkt lugnade han sig och det gick ganska OK.
I ridningen så känner jag mig mycket mer trygg och bekväm – en underbar känsla efter ganska lång tid med ridrädsla efter olyckorna. Det slog mig idag att jag känner mig väldigt trygg på hans rygg och är inte längre rädd att korrigera honom – det är en enorm skillnad mot för bara ett år sedan!
Jag är noga med att följa veterinärens igångsättningsråd och vi tar det lugnt och stilla nu till början.