Att stå upp för sin häst

Häromdagen skulle jag träna, för andra gången, för en traditionell Islandshäst tränare. Förutsättningarna var bra med det undantaget att det hade varit en lång, stressig dag på jobbet. Jag och Reykur skulle åka tillsammans med stallkompisen Rosie och hennes Smaetla. Lastningen gick, som vanligt, toppen. Vi visste att stallägaren och hennes häst, som är Reykurs mamma, hade lektionen innan oss men vi var kanske inte helt beredda på att hon var väldigt stressad och gnäggade högt när vi kom fram. Det gjorde att båda våra hästar blev väldigt stressade och snurrade runt när vi försökte sadla dem. Jag kände att Reykur var SÅ uppe i varv och insåg att jag, som hade tänkt rida bettlöst, helt plötsligt kände att allt detta var en dålig idé. Min stallkompis stöttade mig och gjorde att jag tog ett djupt andetag och lugnade mig. Så värdefullt.
Till slut fick vi på dem sadlar och jag beslöt att dock tränsa med det bettlösa – men ta med tränset med bett till banan för säkerhets skull 🙂
När vi gick till banan – en promenad på några hundra meter – så fortsatte hans mamma gnägga högt, varpå han såklart svarade. Jag kände att han var SÅ uppe i varv och insåg att han skulle behöva pausa och beta lite innan vi skulle kunna genomföra en lektion. Trots detta kände jag att han verkligen försökte lugna sig på vägen när jag bad honom om det. Det var en så’n lättnad och jag kände verkligen att han försökte lyssna på mig. Så hade det inte varit för två år sedan – då hade jag flugit efter honom som en vante.
Väl framme vid paddocken blev jag inropad direkt. För två år sedan, hade jag bara svalt en extra gång och sedan gett mig in i paddocken för att genomföra min bokade lektion. Nu valde jag att stå upp för Reykur och sa ”Nej, han måste få beta lite först innan vi påbörjar lektionen.” Jag hade tidigare sagt till tränaren att jag inte brydde mig så mycket om hur lång min lektion blev så här i början, så min tanke var egentligen att min lektionstid började ticka även om jag stod där med Reykur som betade, men jag var helt OK med det.
Nu blev det ett missförstånd, då min stallkompis istället ropades in och fick ta min plats. Som tur är gick det jättebra för henne 🙂 Det gav Reykur en bra stund att beta och komma ner i puls (även jag). När det sedan var ”show time” för mig och Reykur så gick det SÅ bra. Trots ösregn, så funkade vår kommunikation toppenbra och jag kände mig så nöjd. Både att jag faktiskt hade vågat stå upp för Reykurs behov och inte gå över hans gräns, men också att vi båda kunde samla oss och genomföra en lektion på ett bra sätt. Mitt fine hjärta!!!