Att acceptera ett nej

Idag var planen att jag skulle träna travövergångar och halvhalter i paddocken med Reykur, men när jag kom till stallet och tog in honom idag insåg jag ganska snart att det var INTE hans plan. De senaste gångerna vi har ridit ut eller tränat i paddocken, så har det gått SÅ bra och jag har känt att vi har haft ett fantastiskt samarbete. Idag var min känsla precis tvärtom.
Skillnaden är att vi idag har stängt till eftermiddagsbetet som de brukar rusa ut på när vi öppnar grinden vid 14:30 varje dag. Anledningen är dels att det börjar komma för mycket gräs, men också för att Reykur har börjat visa symptom på allergi efter att ha gått i den hagen.
Hästarna verkade INTE nöjda med vårt beslut och har stått och hängt vid tråden ut mot hagen hela dagen idag!
När jag kom och tog in honom, så märkte jag direkt att han inte var tillfreds med livet. Han steppade runt – vilket han inte brukar göra – och nafsade efter mig. När jag försökte ge honom lite hösilage, så sparkade han bara iväg det. Likadant gjorde han med sin bytta med mash – som han normalt brukar gilla. Det blåser mycket här idag och han reagerade på minsta lilla ljud – något som han heller inte brukar göra direkt när vi är i stallet.
Jag testade att plocka fram hans älskade gympamatta för att se om jag kunde få honom att lugna sig lite och få kontakt med honom. Han utförde övningarna precis som han skulle – han kan dem nu – men jag kände ändå inte att han lugnade sig. Han hade helt enkelt inte fokus på mig/oss.
Till slut insåg jag att idag är inte en bra dag för ett träningspass, så det var bara att släppa ut honom i hagen igen.
Innan jag började med relationsbaserad träning, så hade jag genomfört träningspasset. Idag väljer jag att inte göra det. Det är svårt men jag vet att det ger mig SÅ mycket på pluskontot och det kommer snart ett bra pass igen. Jag har valt den här vägen och det valet har hjälpt mig SÅ otroligt mycket framåt med min fine Reykur, så då vill jag stå fast vid det och känna mig trygg med att det kommer en bra dag snart igen.
Så klart finns det en inre stress/frustration över att inte få rida idag – framförallt nu när gräset växer – men det är som det är. Hade det varit så här varje dag när jag kom för att träna, så hade det nog känts jobbigare, men de allra flesta gånger så tackar han gladeligen JA när jag kommer. Det har gjort det så mycket enklare att faktiskt acceptera och respektera hans NEJ när det kommer – som idag!
Vi tar nya tag imorgon…..mitt hjärta och jag…..