Lastning med hjälp av kärlek, klicker & godis

I början när jag precis hade köpt Reykur, så var lastning en av de saker som jag verkligen drog mig för. Det kändes som en kamp varje gång – som jag oftast förlorade. Det tog en evinnerlig tid att få på honom på transporten och vi var tvungen att vara minst tre personer för att klara det. Jag fick använda mig av en särskild lastningsgrimma som ger extra tryck på nosryggen om han inte gick framåt 😦 Till det använde jag också en longerlina att lägga bakom rumpan på honom och ett spö fanns alltid till hands 😦 Reykur är väldigt stark och inte sällan flög jag som en ”vante” om han vände den sidan till.
Det här är verkligen en av sakerna som har förändrats totalt sedan jag började träna med positiv förstärkning och klicker för 1,5 år sedan. Idag kan jag lasta honom själv 🙂 Utan stress, press, frustration – varken hos honom eller mig – och ingen känsla av misslyckande.
Då han har varit så mycket sjuk med många färder till veterinären i Helsingborg, kan man tänka att han verkligen INTE skulle vilja gå på transporten. Turerna till veterinären med obehagliga undersökningar är ju i princip de enda vi har gjort de senaste åren 😦
Därför känner jag mig SÅ stolt över mitt fina hjärta när vi idag – efter att inte ha lastat på 4 månader – körde lite lastningsträning. Förhållandena var inte perfekta med mycket vind, men han fixade det SÅ bra. Han valde att gå upp på lemmen lite från sidan, men det brydde jag mig inte så mycket om eftersom han gick på så lugnt och fint. Den var mer stabil där än precis där man brukar gå på, så egentligen var det ju ett smart val av Reykur 🙂
I början när vi tränade lastning, så använde jag mig av en target som underlättade för honom. Det känner jag inte riktigt att jag behöver längre, men det har absolut varit till hjälp i början!
Ibland är det nästan så att jag själv blir förvånad över hur långt vi har kommit på relativt kort tid. Det är fantastiskt!!! Heja oss!!!