En skillnad som jag upplevt sedan jag började träna relationsbaserat med Reykur, är att jag nu är mycket mer uppmärksam på hans beteende. Jag märker också mycket snabbare när något inte riktigt är som det ska. Ibland funderar jag på om jag övertolkar, men så inser jag att…nej, jag har nog ganska rätt (för det mesta iallafall :-)….). Jag märker väldigt tidigt när Reykur inte är helt 100% i sinnet eller kroppen. Jag har spenderat SÅ mycket tid med honom de senaste 3,5 åren så det vore ju egentligen konstigt annars, men jag tror också att jag är öppen för att se och känna.
T.ex. har jag lärt mig (den hårda vägen!) att han har det VÄLDIGT kämpigt vid pälsfällning-/sättning. Han börjar nafsa efter mig och markerar väldigt tydligt antingen att ryktborsten är för hård (får verkligen bara använda den som är supermjuk) eller att han inte vill att jag sitter i sadeln – då nafsar han mig i höger fot. Det beteendet kommer bara helt plötsligt, men är väldigt tydligt och nu när jag vet vad det beror på så kan jag också göra något åt det 🙂
Tidigare trodde man att det berodde på B-vitaminbrist, men forskningen visar istället att det är bland annat proteinbrist som gör att vissa hästar har det väldigt kämpigt under dessa perioder. En del får t.o.m. känslan av att hela huden blir som ett enda stort blåmärke. Jag kan tänka mig att Reykur är en av dessa då jag knappt får röra honom.
För ca 10 dagar sedan så kom beteendet plötsligt igen. Jag tyckte att det var tidigt för pälsfällning men beteendet var så tydligt (& mycket riktigt så har han börjat fälla nu!) Vi provade att rida ut, men jag kände direkt att något inte stämde – Reykur tog bettet och drog upp huvudet. Det brukar han aldrig göra. Jag kände att han var väldigt orolig hela turen, men det funkade ändå ganska OK genom att jag lät honom äta gräs längs vägkanten ett antal gånger för att få ner stressnivån. Dagen efter bestämde jag mig för att promenera en bit tillsammans med min kompis på häst, sitta upp när Reykur kändes OK med det och därefter rida hem. Så fort jag satt upp och försökte få honom framåt lite, så började han nafsa på min högerfot. Jag fick honom att gå litegrand, men till slut hoppade jag av och promenerade. Bestämde mig för att hoppa upp istället när vi vände för att gå hemåt – det brukar funka – men jag hann inte mer än upp i sadeln innan han började nafsa. Då hoppade jag av igen och gick hem. Sedan åkte jag och köpte tillskottet Microvital från St Hippolyt. Det har funkat varje gång sedan jag upptäckte detta. Det verkar som att det blir precis den boost han behöver, för idag fick jag sitta upp igen för ett ridpass i paddocken 🙂 Mitt hjärta!
Det känns väldigt bra för mig att jag ”vågar” lyssna in vad han försöker tala om för mig och jag tror att det gör SÅ stor skillnad vi vår relation. Han vet att jag inte går över hans gränser.
Under de dagar som han inte mådde så bra, så övade vi istället på andra saker t.ex. leka med godisbollen, stå på mattan eller tömkörning. De sakerna behöver vi också öva på så det är bra övning det med 🙂
Mitt isländska hjärta 