Detta är ett citat från kursen Relationsbaserad Hästträning som jag följer på distans. Det låter kanske lite märkligt – det funderade t.o.m. jag över i början – men det stämmer faktiskt! Jag känner ibland att det är väldigt lätt att ifrågasätta eller kritisera mitt sätt att träna då det är en metod som TAR TID. Jag har valt att börja från grunden genom att först läsa på mycket och sedan verkligen ta det steg för steg. Förstår fullt ut att det kanske inte ser så ”coolt” ut när man låter hästen stå stilla på en IKEA gympamatta, låter honom följa en pinne med en boll på i maklig skritt eller hoppar av mitt i en uteritt bara för att promenera en bit 🙂 men jag ser det som ett stort puzzel. Allt hänger ihop och jag har en tanke med (nästan – jag är ju bara mänsklig 🙂 ….) allt jag gör tillsammans med Reykur!
Det jag har fått uppleva att ju mer jag har lyssnat in honom desto mer lyhörd har han blivit och intresserad av att försöka olika saker. Jag upplever på riktigt att han tycker att det är SÅ kul att träna och han vill sällan avsluta ett träningspass.
Vad innebär det för mig då? Jo, ibland har jag en tanke om att vi ska träna t.ex. övergångar skritt, trav, tölt men sedan inser jag att idag är ingen bra dag för ridning om man frågar Reykur. Då väljer jag att inte rida den dagen, men genomför ändå vårt pass och försöker välja lite konditionsövningar. Det brukar aldrig vara ett problem. Det innebär också att jag ännu inte far fram i full galopp på ovalbanan. Det har jag en önskan om att få göra och få känna vinden susa, men känner mig också helt trygg med att det KOMMER vi att få göra….jag vet bara idag inte hur lång tid det tar, men den spelar faktiskt ingen roll.
Nu har jag personligen också kommit så långt, att jag inte längre känner stress över att han inte blir riden just den dagen. Jag vet att han kommer tacka ja en annan dag och den dagen han gör det, så brukar våra ridpass bli SÅ mycket bättre 🙂
För mig är detta sätt att samarbeta med Reykur den självklara vägen framåt för oss två. Det har varit en bitvis tuff resa, men egentligen har jag aldrig tvivlat då jag hela tiden har sett sådana otroliga framsteg tillsammans med min häst. Ibland känns det nästan som magic 🙂 Han känns idag som en väldigt glad och nyfiken häst.
Vi är långt ifrån klara och om man ser på det med traditionella ögon kan man säkert tycka att det är märkligt, men sätter man på sig lite mer sympatiska och djuretiska glasögon – ja, då har vi två kommit SÅ otroligt långt på SÅ kort tid. Det är jag SÅÅÅÅÅÅ stolt över!
Mitt isländska hjärta 