Balansera egna värderingar med yttre påverkan

I helgen red jag och sonen ut för första gången tillsammans med hans nya häst Lótus. Vi valde en lite kortare runda – ca 30 minuter – och jag lät dem styra tempot. Hans häst är en 7-årig valack som inte har blivit så mycket riden de senaste åren. Det är en lugn och trygg kille, men samtidigt väldigt nyfiken och såklart lite osäker i vissa situationer – han behöver helt enkelt lära sig 🙂 Uteritten gick toppenbra och Lótus (sonens häst) valde t.o.m. att gå först under vissa sträckor. Min Reykur är cool, blir inte rädd för mycket och är ett bra sällskap när man ska ta en runda för första gången.
Innan vi köpte Lótus hade vi flera diskussioner i familjen om hur han skulle ”uppfostras”/tränas. Jag har ju, som bekant, valt att träna Reykur belöningsbaserat men min son känner inte att det är ett sätt som skulle funka för honom. Helt ärligt tror jag kanske att det skulle vara för komplicerat för honom just nu. Därmed inte sagt att han sköter/tränar sin häst på ett schysst sätt. Våra diskussioner landade till slut i att han ska få friheten att träna sin häst på sitt sätt men att jag, då och då, kan få ge lite vägledning utan att tvinga att han måste följa det. Däremot har jag sagt absolut NEJ till att t.ex. hetsa hästen att springa i longeringen med diverse ”verktyg” och då har jag rätt att gå in och säga stopp.
Jag försöker verkligen respektera hans sätt att träna sin häst och tänker att det gör att han växer. Samtidigt har jag så svårt att hålla tyst när jag ser uppenbara saker som skulle kunna funka SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ mycket bättre genom att anamma bara pyttelite belöningsbaserad träning. Ett exempel är tränsning där Lótus verkligen inte vill och det är verkligen svårt för min son att tränsa honom. Jag tänker – och försöker förmedla – att genom tålamod och att ta det lugnt så kommer det att gå bra, men samtidigt så får han input från andra att det bara är ”trams” och det är bara att ignorera.
Då har jag väldigt svårt att hålla tyst – jag får verkligen bita mig i tungan och tänka att ”nästa gång kan jag visa ett annat sätt”!
Därför var Maria Bengtsson Yttermyrs inlägg i FB-gruppen Relationsbaserad hästträning, så mitt i prick för mig häromveckan. Hon skrev att man måste låta barnen göra sina egna resor, att det är alldeles för svårt att kräva att det ska gå emot strömmen och istället bör man vara en förebild och ett bollplank. Precis de orden behövde jag där och då!!! Det är ju SÅ sant! Även om det är svårt, så måste man ha tålamod och känna sig trygg i att det resultat jag visar med min häst kan faktiskt förändra världen 🙂 Tusen tack Maria!