Igår kom jag tillbaka efter en veckas semester. Då är det UNDERBART att komma till hagen och mötas av en häst som kommer galopperande till mig så fort jag kallar på honom. Mitt hjärta 🙂
Det har varit väldigt varmt och värmen höll i sig, så jag åkte till stallet först vid 20-tiden på kvällen. Planen var att rida ut en sväng mot vinterhagen till, men när jag körde förbi där såg jag att bonden hade två stora vattenspridare igång som sträckte sig över vägen. Det + en stor kohage kändes lite för ”spännande” för mig och Reykur, så jag beslutade mig för att vi skulle testa en annan väg istället. Även den har en kohage med nyfikna kossor precis intill vägkanten, men det kändes ändå bra.
Reykur var så pigg och glad när jag hämtade honom. Testade att ha honom lös i stallet och det gick SÅ mycket bättre än när jag har bundit upp honom 🙂 Då står han med rumpan mot hyllorna/skåpen där jag hämtar alla saker och det känns som att han inte riktigt trivs med att inte ha koll på vad jag gör. Nu lät jag honom följa mig runt i stallet och nosa på olika saker. Då var han nyfiken en liten stund, men sedan stog han lugnt och fint medan jag pysslade med honom!
Jag börjar alltid med att gå med honom när vi ska ut på nya rundor. Det gör jag för att jag vill ha koll på hans dagsform och känna att vi ”kommunicerar” innan jag sitter upp och rider – förutsatt att det känns OK. Just det sista är viktigt – jag sitter inte upp om det inte känns OK. Precis på samma sätt som jag sitter av under ritten om det plötsligt inte känns OK. Det går inte så fort framåt v.g. fart, men utvecklingsmässigt känner jag att det går fort framåt för oss.
Under ritten i den härliga kvällssolen, så slog det mig plötsligt att det jag gjorde just då, dvs uteritt ensam på ny väg precis förbi ett gäng nyfikna kossor, skulle jag aldrig ha vågat för ett år sedan 🙂 Då fick jag plötsligt en känsla av att vara VÄLDIGT stolt – både över mig själv men också över min fantastiska häst. Vi har gjort enorma framsteg tillsammans – kanske inte med traditionella mått mätt, men så tränar vi ju inte heller traditionellt:-)
Nöjd red jag vidare in i solnedgången på min (för dagen) vite riddare med hjärtat fylld av kärlek!!!
Mitt isländska hjärta 