Idag kändes det som en bra dag för att ta nästa steg i vår träning i att rida ut ensamma tillsammans. Jag kände mig lugn och bestämd och min son ville hänga med på cykel som sällskap. Sagt och gjort, vi begav oss till stallet för en härlig uteritt i strålande sol.
Reykur var ganska orolig när jag hade tagit in honom i stallet och ville inte riktigt stå stilla. Jag tänkte att han kanske var lite hungrig eftersom de inte hade gått på ”fetebetet” på några timmar, så jag gav honom en bytta mash. Det var populärt 🙂 Trots det så var han ovanligt orolig, men jag tog det lugnt och var noga med att fråga honom om lov innan jag ryktade honom, la på voljlock och sadel m.m.
När vi kom ut och jag satt upp, så märkte jag att han var pigg och kändes glad. Han ville helt enkelt iväg så efter att ha skrittat ett tag, så började vi trava. Då kändes det som att han slappnade av men samtidigt så lyssnade han väldigt bra på mig och rusade inte iväg 🙂 Lite då och då så fick han äta gräs från vägkanten som belöning som komplement till klick + godis som jag hade med mig i väskan.
Halvvägs skulle vi gå förbi en stor hage fylld med kossor. Jag kände mig lite osäker, så jag valde att sitta av för att kunna prata med Reykur och kolla av honom när vi gick förbi men egentligen var det nog onödigt eftersom Reykur var helt lugn när vi gick förbi 🙂
Han pinnade på bra och jag valde att heja på honom när han ville trava – vilket han ville nästan hela sträckan. Den enda gång som det tog helt stopp, var när vi kom till paddocken vid vinterhagen. Då stelnade han helt och ville inte gå vidare. Jag försökte ha tålamod och heja på honom, men ”icke-sa-nicke” 🙂 Till slut satt jag av och vi gick förbi tillsammans, vilket funkade alldeles utmärkt.
Resten av rundan gick SÅ bra. Mycket trav gjorde att han (& jag :-)….) var väldigt trött när vi kom tillbaka och den blev en välförtjänt rullning i hagen 🙂
Min fantastiska häst!!! Det här trodde jag aldrig för 9 månader sedan.
Mitt isländska hjärta 