Att vända ett pass som börjar på minus

Idag hade jag en väldigt tydlig plan när jag åkte till stallet. Min tanke var att vi idag skulle rida hela ”lilla skogsrundan” med mig uppsuttet. Vädret var nyckfullt – halv storm och ömsom regn/ömsom sol – men jag tänkte att det kanske skulle vara lugnare i skogen, så jag hade bestämt mig för att testa. Hittills har jag bara kommit så långt att jag går med Reykur på vägen ut och rider tillbaka, så detta skulle vara ytterligare ett steg närmare vårt mål 🙂 Jag har ridit ganska mycket på sista tiden – både på Reykur men även på andra hästar, och känner mig trygg i sadeln.
Strax innan jag åkte till stallet fick jag meddelande att mina stallkompisar skulle rida ut med sina hästar, vilket skulle innebära att Reykur skulle bli ensam kvar i hagen. Ingen fara, tänkte jag, det är ju sån’t som händer, men åkte ändå till stallet för att vara där ungefär när resten skulle rida ut så att jag kunde ta in Reykur och förbereda honom.
När jag kom till hagen var han superstressad! Sprang runt och gnäggade efter sina kompisar. Jag tog in honom, men märkte att han var väldigt uppe i varv. Jag försökte att vara väldigt lugn och prata lugnande med honom. Funderade på om det verkligen var en bra idé att rida ut idag, men sadlade honom ändå (han gav mig OK till det). Han fick sin mash som normalt brukar ta ett litet tag för honom att äta upp, men idag fullkomligt slängde han sig i den. Visade sig senare att han inte hade gått på ”fetebetet” innan jag kom (som jag trodde) pga en miss med vår lunchgrind, så förutom att vara stressad för att kompisarna hade lämnat, så var han nog också hungrig.
Vi gav oss ut i skogen men han var fortfarande väldigt ”på tå”. Studsade runt, gnäggade och var allmänt stökig 😦 Jag insåg att det var bara för mig att ändra mina planer och istället för att sitta upp, så skulle jag se till att promenaden skulle bli så lugn och positiv som möjligt. Han förutsättningar med stressen av kompisar som lämnar, ett himla blåsande och dessutom hunger var ju faktiskt inte optimala – jag kunde inte kräva 100% av honom kände jag. Jag pratade mycket med honom, stannade när han ville stanna och belönade honom ofta med klick+godis. Vi både gick och sprang så att han skulle få göra av med lite energi, men det tog ett bra tag innan jag började märka att han lugnade sig lite grand. Det sista biten av vår promenad var OK, men inte mycket mer än så. Det var bara för mig att konstatera att dagens träningspass inte blev precis som jag tänkt mig, men så är det ibland och det är faktiskt OK. Just den känslan att det är OK när jag inte riktigt lyckas i ett träningspass, är den stora skillnaden mot hur jag tidigare tränade. Det är SÅ bra – både för mig och Reykur! Det kommer fler dagar och möjligheter till alla träna att rida hela rundan 🙂 Dessutom har ju nu fått en uppgift till: att träna honom att vara kvar i hagen ensam utan att blir så superstressad 🙂 Det är viktigt eftersom det kommer hända titt som tätt. Oh well…det är bara att leta upp just det kapitlet i materialet och läsa på 🙂