Plötsligt händer det!!!

Idag har jag vunnit en riktig delseger och det är en så’n otrolig lyckokänsla 🙂
Reykur har inte velat gå på spåret i paddocken när vi har ridit. För några veckor sedan var det t.o.m. så att vi inte kunde gå på spåret i ett lugnt tempo med mig på marken bredvid. Han var väldigt ofokuserad och trampade på, så jag fick hela tiden försöka lugna honom och få honom fokuserad – framförallt i de två ytterhörnen som han verkar uppleva som ”läskiga” hörn. För att inte pressa honom till detta, så har jag valt att koncentrera ridningen till rundkorallen istället där han har känts trygg och lugn. Samtidigt har jag fortsatt jobba på spåret från marken, stannat i de ”läskiga” hörnen och belönat honom rikligt här i kombination med mycket beröm med en lugn röst och klapp på halsen. Jag har verkligen fått lägga band på mina egna drömmar om att få rida, rida, rida….
Idag när jag satt upp, så gick han först lite planlöst fram och tillbaka och jag valde att låta honom göra det ett tag. Han gick en sväng till hörnan där kompisarna väntade och sedan gick han vidare till uppsittningspallen. Då valde jag att sitta av för att befästa pallen som vår ”sluta-rida-signal”.
Testade därefter att gå bort till konerna igen där jag satt upp. Han verkade helt OK med att jag satt upp på nytt, så det var bara upp i sadeln igen 🙂
Helt plötsligt så väljer han att gå ut på spåret!!!! YIIIPPEEE!!! Försiktigt tänkte jag att vi testar….det kanske funkar….OCH DET GJORDE DET 🙂 Två varv på spåret……WOW!!! Som jag har kämpat för att komma hit….nästan som att vinna högsta vinsten….
Vi kunde säkert ha fortsatt ett par varv till, men jag ville att vi båda skulle känna att vi lyckades så jag stannade efter två varv och styrde Reykur till pallen för att sitta av 🙂
Kan inte låta bli att reflektera att för bara ett halvår sedan, så satt jag på en gård utanför Hässleholm som deltagare i en kurs i Relationsbaserad träning – något som var helt nytt för mig. Den gången hade jag nästan tårar i ögonen. Tårar av förtvivlan, uppgivenhet och sorg.
Idag – när vi hade tränat färdigt – hade jag nästan tårar i ögonen igen. Denna gången av lycka, kärlek och eufori 🙂 Bilden som min väninna Thea har tagit på mig, beskriver SÅ bra hur jag känner idag. Jag är fullt medveten om att det kommer säkert komma bakslag igen, men det spelar ingen roll. IDAG NJUTER JAG och konstaterar (igen) att JAG ÄLSKAR MIN HÄST!!!