Kritik och ifrågasättande

Helt ärligt så förstår jag inte grejen med att jag, sedan jag beslutade mig för att testa relationsbaserad träning med klicker, ska behöva försvara mitt val gång på gång. Jag gör inte min häst illa – tvärtom så verkar han må riktigt, riktigt bra – och ingen annan far illa av det heller. Varför är det mer accepterat att använda ett spö än godis? Jag går inte runt och påpekar konstant hur andra tränar sina hästar. Sorry, men jag förstår det inte. Att träna med klicker innebär inte att min häst får göra precis som han vill MEN han får lov att vara med i besluten baserat på både hans och min dagsform. Faktiskt är det så att han oftare sa NEJ innan jag började med klickerträning – jag såg det bara inte. Inte heller har han blivit ett godismonster, eftersom jag har lärt honom hur han ska agera för att få belöning. Visst, det ser kanske inte supercoolt ut när jag ber honom gå på och av en gymnastikmatta, men de som har läst på vet att det är suverän träning för att träna alla småmuskler och förebygga skador. Varför är det bara snabba galoppturer i skogen som räknas? Träningen på gympamattan behövs för att kunna genomföra de där snabba turerna utan att hästen blir skadad. Dessutom har detta sätt att träna starkt stöd i forskningen om inlärning.
När jag började med klickerträning, så trodde jag kanske att det svåraste skulle vara att man behöver ta det steg för steg och ha tålamod. SÅ fel jag hade – det är en baggis och genom att man ser framstegen så vill man bara träna mer och mer. Det svåraste är absolut att hela tiden behöva försvara sitt val. Varför? I början blev jag väldigt ledsen och undrade om andra inte såg vad jag såg; en matte som jobbade sig blå timme efter timme för att jobba sig framåt och uppåt med små steg i kombination med en häst som blev mer och mer träningsvillig och glad när jag kom. Nu har jag bestämt mig för att strunta i det. Det här är VÅR linje och jag vill utforska hur långt vi kan komma. Vi har kommit oceaner framåt på bara några få månader – tänk var vi då kan vara om ett år. Bara genom att öppna vårt sinne och vara öppen för att det kanske kan finnas ett annat sätt än att dominera sin häst.
Jag älskar min häst till månen och tillbaks 🙂 och det är en sådan lyckokänsla att se våra framsteg för ja….det är VÅRA framsteg…vi gör den här resan TILLSAMMANS och det är jag så oändligt tacksam för. Jag är också tacksam för dem jag har omkring mig som tänker liknande och är ett otroligt stöd – det värmer SÅ! Ni vet vem ni är 🙂