Att rida ut ensam

Mitt mål är att till sommaren kunna rida ut ensam med Reykur utan begränsningar. Med det menar jag att att vi ska kunna rida vilken runda som helst, i vilken gångart som helst. Det låter ju enkelt, men med vår historik så är det inte lätt som en plätt. Vi behöver jobba oss framåt/uppåt ett steg i taget och jag behöver ta det i MITT tempo. Det är tur att jag är envis – en förutsättning för att det ska lyckas 🙂 Vi har haft lite problem med att rida iväg från gården ensamma. Tydligen är t.ex. soptunnorna på vägen ut superläskiga och sedan kommer det ju en massa andra saker längs vägen som man måste stanna och kolla på. Reykur har inte velat gå framåt, utan det har varit mest ett evigt cirklande på vägen för att få några få steg framåt. SUCK!
Sedan en tid tillbaka har jag ändrat taktik; jag bestämmer ungefär hur långt jag vill att vi ska komma på vår runda. Sedan går jag på vägen ut, sitter upp och rider på vägen tillbaka. Det har funkat ganska OK, men det har varit väldigt många stopp på vägen.
Idag var det dags igen. Vi tränade först lite markövningar i paddocken och sedan gick vi iväg. Jag belönade honom ofta på vägen ut men klarade att göra det utan att vi behövde stanna. Så fort jag såg att öronen började spela och han tittade på annat håll, så blev det klick + godis. Det gick toppenbra! Vi klarade att gå hela sträckan utan stopp. Därefter satt jag upp och red tillbaka 🙂 Jag red genom vår lilla by och halvvägs träffade jag på grannfrun som ville prata en stund. Barnbarnen spelade fotboll – inte helt ljudlöst – på gårdsplanen men Reykur stod stilla och lugnt medan vi pratade. Jag belönade honom med jämna mellanrum och sedan red vi lugnt och stilla tillbaka till stallet. Min fine kille! Det är en SÅ otrolig känsla när man känner att allt funkar och att vi kommunicerar så fint. Nästa gång tar vi det ett steg till 🙂